Krönika: Det sjunkande skeppet
Av Richard Forsberg
Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck…
Min dotter går sista terminen i förskolan. Det är ett föräldrakooperativ där en arbetsdag per termin ingår i kontraktet. Det är under min sista sådan, när vi är ute på promenad med en flock barn som Mikael Wiehes låt om Andraklasspassagerarens sista sång kommer till mig. Märkligt kan tyckas. Det var inte en superdramatisk promenad. Vi var rätt många men alla tog det ganska lugnt. Det var väl bara en unge på ungefär tre år som trängde sig lite dumt.
Temat för promenaden var skräpplockning och ungarna samlade fimpar, glasspapper och allsköns skräp med en lust av sällan skådat slag. Promenaden gick fram och tillbaka genom radhusområden. Samtalet mellan barnen kretsade mycket kring vem som skräpar ner så mycket. Det är ju förbjudet att skräpa ner? Vi träffade en man som vi hälsat på förut. Han presenterade oss för sin dotter och sin fru. Det tisslades och tasslades i gruppen om just den familjen var nedskräpare och dummingar eller om de använde papperskorgarna som vi såg både här och där under vår vandring. Om dom var duktiga och skötte sig?
I en debattartikel på i DN (Politiken sackar efter när näringslivet ställer om) skriver Karin Johansson och Marie Trogstam (näringspolitisk chef respektive chef för avdelningen för hållbarhet och infrastruktur hos Svenskt Näringsliv) att ”Kortsiktig symbolpolitik försvårar omställningen i båda dess delar” syftandes på dels hur den sätter käppar i hjulen för den näringslivsdrivna klimatomställningen, dels medborgarnas förtroende för klimatpolitiken. Jag är beredd att hålla med dem i sak. Plastpåseskatt och papperssugrör utgör en försvinnande liten del i kampen för att vända den tidvattenvåg som är på väg att skölja över oss. Naturligtvis är det bättre att satsa på stora reformer som kan förändra på riktigt och då inte bara i Sverige. Samtidigt, att gå helt på debattörernas linje och låta näringslivet stå bakom rodret riskerar att bli kontraproduktivt då vi inte vet om människorna vi möter på vår promenad är nedskräpare eller sådana som sköter sig. Symbolpolitiken kanske behövs också? Precis som skräpletarpromenader med ett gäng femåringar?
Så åter till promenaden. Varje gång någon hittade något som inte hörde hemma i naturen jublade gruppen och skräpet sorterades ner i rätt påse. Efter 45 minuters promenerande hade sökandet resulterat i sju fulla påsar med krafs, bråte och avfall. Jag lyfte påsarna och tittade menande på pedagogen som ledde den skrattande och stolta gruppen barn och citerade ur sången: Vi går till botten där vi står men flaggan, den går i topp!
Symbolpolitik. På vår korta promenad innan lunch hade vuxenvärlden kört ett par varv runt jorden med sina bensin och dieseldrivna fordon. Vi gick där vi gick. Barnen plockade upp fimpar, snusprillor och plastflaskor. Skräp som vi vuxna kastat ut för den yngre generationen att plocka upp…
Sen nynnade förskolefröken Wiehes Titanic.
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för just vår tid…