Krönika: Det går inte fort i Kungsbacka

Av Ingrid Höglind

Ett decennium, hela tio år, har det tagit innan Kungsbacka kommit till skott med att göra något åt det flagranta brott mot upphovsrättslagen man begick vid torgupprustningen 2012. Då skulle torget efter långt fler decennier av utredningar och planläggningar få en mera tilltalande utformning. Men ack, så blev det inte riktigt. I sammanhanget demolerade man nämligen skändligen det finaste torget hade, kopparskulpturgruppen Livets träd av konstnären Lars Stocks. Den som invigdes kungligt av Carl XVI Gustaf, när han var här på sin Eriksgata 1981. Dels plockade man bort väsentliga delar av konstverket, dels lade man igen dammen, som omgav trädet. Det hamnade istället i ett modernt kantigt och fullkomligt oproportionerligt litet brunnskar. ”För att passa till gatstenen”, lär man ha sagt då. Oförsvarligt! Genom detta har skulpturgruppen fjärmats väsentligt från konstnärens tankar och det estetiska poem han skrev i samband med att han skapade den. Så ska konstverk inte kunna behandlas. Det finns det lag på. Lars dotter har länge stridit för att få sin framlidne fars verk restaurerat till ursprunglig form, och nu har hon glädjande nog äntligen vunnit. Sakta blir hennes, min och många andra kungsbackabors önskan verklighet. I mitten av juni ska allt vara klart och trädet få en återinvigning. Synd bara att det tvingats stå ofullkomligt så länge.

En annan långbänk i Kungsbacka är Borgmästarebron, som stängdes av 2019, vilket sedan dess påtagligt har stört trafiken i hela centrala staden. Armeringsjärn hade brustit och bron visade sig vara i ett uselt skick. Därför skulle en ny bro byggas. Men det är makalöst att arbetet med den har behövt pågå i hela tre år. Det är ju ingen märklig bro, utan en vanlig liten bro över ett tämligen smalt vattendrag. Den borde ha varit ganska lätt att både få miljötillstånd till och att bygga. En jämförelse kan göras med stora, ståtliga Tjörnbron, som efter raset 1980 var återuppbyggd redan efter 17 månader. Saktfärdigheten i Kungsbacka är flagrant, men nu ska tydligen broarbetet i alla fall snart vara klart.

Verkliga sorgebarnet inom trafiken i Kungsbacka är annars en ny Onsalaväg, ett bygge som tenderar att aldrig ens bli beslutat. I minst ett halvt sekel har behovet av vägen diskuterats och planerats. Vägreservat har lagts ut, men ingenting har hänt, trots att det gång på gång har varit nära. Köer på nuvarande Onsalavägen fortsätter ringla allt för täta utan någon väglösning i sikte. Det är minst sagt beklämmande.

Själv var jag som anställd i Kungsbacka kommun med om att i nära tjugo år kämpa för ett kulturhus här i staden. Så småningom byggdes Fyren, men tyvärr blev den nästan halverad till ytan i jämförelse med ursprungsritningarna. Det innebär att lokaler fortfarande saknas för viktiga delar av kulturlivet, och att kampen går vidare. Utövande kulturföreningar behöver få tillgången till små scenlokaler säkrad och Norra Hallands konstförening arbetar väldigt hårt för att ett bildkonstens hus ska etableras. Hur lång tid ska det ta innan dessa behov blir tillfredsställda? En fråga så god som någon att ge våra politiker detta valår 2022.