Två timmars väntetid när Anita skulle anmäla brott

Av Anton Lorentzson

Anita Eklund Lykull, 80, blev utsatt för ett bedrägeriförsök. När mannen i andra änden frågade efter bank-ID slängde hon på luren, efter ett par väl valda ord. När hon senare skulle ringa polisen för att anmäla brottsförsöket så var kötiden två timmar lång. Det fick henne att inte anmäla.
– Tack och hej, leverpastej, tänkte jag då. Vänta i två timmar, det gör jag inte. Jag har annat för mig, säger hon.

Det var en helt vanlig morgon, den 19 september, i Anita Eklund Lykulls liv. Klockan var strax efter 10 och hon stod i köket, skalade potatis för att förbereda lunchen och väntade på ett samtal från sin syster. Tillsammans skulle de nämligen gå till kyrkogården. Telefonen ringde, men istället för systern var det ett okänt nummer.
– Jag brukar var väldigt försiktig när det ringer. Man har ju lite koll på olika telefonnummer och känner man någon på riktigt så står där ju ett namn också. Men just då hade jag lite bråttom och jag svarade, säger Anita.
I andra änden var det en man som enligt Anita hade en väldigt vänlig och vanlig rikssvensk röst.
– Han kanske var runt 40 år. Han hade en mogen röst och sa att han ringde från Inkasso. "Herregud, vad handlar det här om", tänkte jag.
Mannen berättade att han hade en faktura som Anita inte hade betalat. Enligt fakturan skulle hon ha köpt en ny, dyr, telefon.
– Jag äger en 20 år gammal telefon. Jag hörde honom bläddre i lite papper och ha insisterade på att fakturan kom från Telia. Men jag sa att det här inte kunde stämma, säger hon.

Skulle hjälpa
Mannen berättade för Anita att det hela troligtvis handlade om ett bedrägeri och att han kunde hjälpa Anita att få bort fakturan.
– Han lät så professionell, förstår du. Han pratade lugnt och sansat och var väldigt vänlig. Man blir ju jätterädd som gammal tant när någon från Inkasso ringer. Men det började ticka i huvudet när han sa att han kunde hjälpa mig. När han kom till att jag behövde uppge bank-ID så blev jag så förbannad. Jag skrek på honom, vad vill jag inte säga i tidningen, och sen slängde jag på luren, berättar Anita.
Anita bor på ett trygghetsboende där hyresgästerna ofta träffas i ett allrum för att prata. Hon gick ner dit för att varna sina grannar. Hon ringde även sin bästa vän och sin syster.
– Jag ville varna andra. Jag tänkte att den där idioten sitter på något morgonmöte med sin skurkgrupp och planerar vilka de ska lura under dagen.




Två timmar lång kö
Därefter ville hon anmäla händelsen till polisen. Även om ingenting hände och hon la på i tid, så ville hon ändå anmäla händelsen för att personen som ringt inte skulle kunna fortsätta. Men kötiden var två timmar lång.
– Det sägs att folk skäms och inte anmäler, men det tror inte jag. Det är bara så svårt att anmäla en sådan här grej verkar det som. Det blir ju en så felaktig statistik på det här problemet som bara växer och växer. Man måste ta tag i det på något sätt, vi äldre ska inte behöva vara rädda för att svara i telefon. Livet blir så inskränkt. Även om jag klarade mig så kändes det väldigt obehagligt efteråt. Jag mådde dåligt, säger Anita.
Vad tycker du att man ska göra?
– Först och främst vill jag säga att jag inte skyller på polisen, jag vet att de har oerhört mycket att göra. Men polisen behöver väl kanske inte göra det. En vanlig skrivkunnig människa kan väl sitta vid en dator och ta emot de här samtalen på en sidolinje. Det kan väl inte vara så jäkla svårt, säger hon och ger ytterligare ett förslag:
– Eller varför inte göra en riksgenomgång. Skicka ut ett frågeformulär till alla pensionärer, det är vi som drabbas värst. Första frågan är "Har du varit med om något bedrägeri?". Kryss i rutan. Sedan ett par tre följdfrågor på det. Sedan skickar man in det och så går någon igenom det. Då får man en rättvis statistik och det vill jag ha. Hur många blir drabbade och hur mycket pengar handlar det om? Det undrar jag.
Har du några tips till andra som också kanske utsätts?
– Var misstänksam när folk ringer hem och låter överdrivet trevliga och vänliga. Man måste vara på tårna. Det kanske anses som ett litet brott, men det är en ganska stor fråga. Det är viktigt att kunna ha ett bra liv som äldre och att inte behöva känna sig orolig hela tiden.

Anita Eklund Lykull menar att äldre människor utsätts för den här typen av händelser i högre grad för att det är enklare att rikta in sig på äldre som kanske inte alltid har koll på dagens teknik.
– Man har haft väldigt bråttom i Sverige, äldre männsikor hänger inte riktigt med. Det är mycket lättare att bedra en äldre person. Man kan leva ett gott liv på de här tanternas pengar. Det blir nog en bra slant om man ligger i som en bäver i en månad, tror jag. Det är hemskt, men ett väldigt nedtonat problem känns det som.