Krönika: Vägen till specialist i en tid av läkarbrist

Av Filippa Andersson

Bussen från Korsvägen till jobbet går så tidigt att vi morgonpendlare delar säten med utklädda ungdomar påväg hem efter höstlovets halloweenfest. Jag har svårt att sova på bussen och läser tidningen från mobilen. ”Det saknas specialistläkare i 21 av 21 regioner och bara inom primärvården saknas minst 2500 specialister” läser jag och känner att min tanke om att specialisera mig inom allmänmedicin i framtiden kanske är ett bra val ändå.

Jag går i mina blåa pyjamasliknande sjukhuskläder genom den långa sjukhuskorridoren på morgonen. Det är fortfarande mörkt ute men inomhus vaknar man till av den oblyga lysrörsbelysningen. Vårdpersonal hämtar dagens första kaffekopp och patienterna börjar fylla väntrummen.

När jag stämplat in för dagen traskar jag bort mot kirurgiavdelningen där jag just nu är placerad som en del av min allmäntjänstgöring. I läkarexpeditionen möts jag av en lika blåklädd läkarstudent som säger att hon ska bli handledd av mig idag. Jag förklarar lite ursäktande att det är min andra dag på avdelningen men att hon är så välkommen och att två förvirrade läkare förhoppningsvis är bättre än en. Och vi har ju också vår ansvariga överläkare att rådfråga.

Handledningen är en viktig och självklar del av läkaryrket. Majoriteten av min arbetsdag är en form av viskningslek där jag rådfrågar mer erfarna kollegor, som i sin tur rådfrågar sina kollegor, så det känns kul att själv få handleda en blivande läkare som är i samma sits jag själv var i för några år sedan. Vägen från nyexaminerad till färdig specialistläkare är lång och bygger på att vi lär oss av de som arbetat längre än oss själva.

Klockan är halv fem och det är som vanligt vid denna tiden fullt i omklädningsrummet. Jag har underskåp, som jag dragits med sedan högstadiet och över mig plockar en annan AT-läkare ihop sina saker. Hon är snart klar med sin allmäntjänstgöring och jag förbereder mig på att sno hennes skåp när hon ger sig vidare i karriären. Jag frågar vad hon har för plan framöver och hon berättar att hon sökt sin specialisttjänstgöring inom allmänmedicin i primärvården men nu vet hon inte längre. Dagen innan hon skulle skriva kontrakt hörde vårdcentralen av sig och meddelade att det på regional nivå beslutats om totalt anställningsstopp.

Trots den enorma bristen på specialistläkare får regionen inte anställa. Läkare som vill vidare i karriären kommer inte vidare. Jag har alltid tidigare känt mitt trygg i min val av yrke. Läkare kommer ju alltid behövas, inte minst nu med en växande och åldrande befolkning. Jag hoppas verkligen att beslutet om anställningsstopp hävs tills dess att jag ska vidare i karriären. Annars får jag söka mig vidare någon annanstans och primärvården förlorar ytterligare en blivande specialist.