Krönika: Vad jag lärde mig i Jukkasjärvi

Av Louis herrey

Igår kom jag och min fru hem från en tre dagars resa till Kiruna och Icehotel vid Jukkasjärvi. Vi var där för att fira hennes 50-årsdag, och det blev ett spännande äventyr i ett sagolikt vinterlandskap: naturupplevelser, skidåkning, ishotell, norrsken och hundspann. Det sistnämnda var en romantisk upplevelse – ända tills hundarna börjar springa. Visste ni att de bajsar i farten hela tiden?

Det var även fint att få besöka bror Richard och hans fru Marie. Richard är vd för Kirunas kulturhus och Marie är vd för Icehotel. Richard gör alltid ett gediget jobb vad han än tar sig an, men jag måste skryta lite om min svägerska också. På under ett års tid har hon gjort underverk med hotellet vad gäller både resultat och kvalitet.
Icehotel var rakt igenom en magiskt upplevelse. Varje rum är som ett ismuseum; konstfärdigheten är häpnadsväckande. Och den natt vi spenderade i ett av rummen blev såklart en av resans höjdpunkter.
Marie visade oss senare hotellets lagerlokal. Det är där man förvarar de drygt tusen gigantiska isblocken, som vardera väger två ton, i väntan på höstens byggstart (för delar av hotellet smälts ner och byggs upp igen varje år).
Blocken är tagna ur den närliggande Torne älv som rinner förbi Jukkasjärvi. Byns namn betyder ”mötesplats vid vattnet”, och det är något väldigt speciellt med detta vatten. Torne älv är en av de sista orörda älvarna i Europa. Och just på denna plats är vattnet klarare än någonsin. Det har med två faktorer att göra: vid Jukkasjärvi har älven det rätta djupet samt den rätta vattenhastigheten. Dessa är förutsättningar för att skapa inte enbart den vackraste och klaraste is som finns, men också den mest hållbara och starkaste is för att kunna bygga stabila strukturer i hotellet.

En tidig morgon gick jag ut på den fastfrusna älven och såg platsen där isblocken togs upp. När jag såg på ett av blocken slogs jag av en tanke: vem vill inte vara som du? Vem vill inte vara stark? Vem vill inte skina vackert och klart, från insidan och ut? Men hur blir man sådan?
Kalla mig galen, men det kändes där och då som om älven viskade svaret: Louis, du måste ha det rätta djupet; prioritera själen framför fåfängan och kärleken framför det materiella. Och precis som älvens vatten rinner med ”rätt” hastighet, måste du också ha rätt balans i livet; du kan inte simma för långsamt så att livet rinner ifrån dig, men inte heller för fort för att tappa all kraft. Go with the flow, Louis! Jag mindes Nalle Puhs ord jag hörde som barn: ”Floder vet att man inte ska brådska då man ändå kommer fram tids nog.”

Innan vi åkte hem skulle naturen påminna mig om ännu en viktig faktor i livet. Sista kvällen fick vi uppleva norrsken. Men ljuset var svagt för blotta ögat och det gick nästan inte att urskilja. Men vi hade lärt oss att kameror, inställda på höga iso-tal, kunde se det som vi inte kunde se. Så vi riktade våra mobilkameror mot vad vi trodde var ljuset och tog bild efter bild. Och när vi sedan tittade på bilderna… åh himmel, så vackert!
Är det inte så med oss människor också, att vi inte alltid ser eller upplever det goda och vackra livet har att erbjuda. Men med rätt hjälpmedel, tro och hopp – det får symboliseras av kameran – då kan vi se underbara saker, saker som vi i vår vildaste fantasi inte insåg existerade.
Visste du att Aurora Borealis, bildad av det konstanta mötet mellan solvindar och jordens magnetfält, alltid existerar runt polarregionerna. Ljuset finns alltid där. Men ibland, för att kunna se det, behöver vi ta fram ”kameran” och se saker genom trons lins. Därför är det inte som de säger: jag tror det när jag ser det. Där är: jag ser det när jag tror det.
Tron föregår alltid miraklet.

Louis Herrey