Krönika: Sätt inte din idol på en piedestal

Av Andreas Scheffel

Min förra krönika här i Norra Halland handlade om idoldyrkan inom musik. Jag skrev om en enkät som skickades runt bland skivsamlare där de bland annat fick svara på frågan vilken musiker de skulle vilja byta liv med. Svaren förvånade mig, då det var väldigt många som valde en artist som levde ett kort och självdestruktivt liv. Efter krönikan så har jag haft lite svårt att släppa den här frågan. Tankarna har farit iväg åt olika håll, så till den grad att jag känner att jag måste skriva en liten uppföljare. Hur förhåller vi oss egentligen till våra idoler?

I dagens polariserade diskussionsklimat ska allt vara svart eller vitt. Att tänka i gråzoner ses som en svaghet, vilket leder till att många försvarar sina förebilder in absurdum. Tillkortakommanden ignoreras eller slätas över, hur allvarliga de än kan tänkas vara. Det är som att vi känner oss personligen förolämpade om någon kritiserar dem vi ser upp till. De som lever i offentligheten må ha skapat fantastiska saker som betyder väldigt mycket för oss, men de är också människor med fel och brister. Att sätta dem på piedestal tycker jag gränsar till det obehagliga.

För bara tre månader sen lämnade konstnären, musikern och framför allt filmmakaren David Lynch jordelivet, 78 år gammal. Kanske var han min allra största förebild alla kategorier. Trots att han inte ägnade sig åt scenkonst, som är mitt främsta uttrycksmedel, så har hans sätt att berätta påverkat mig så mycket att jag ibland inte fattar det själv. Otaliga gånger har jag sett om någon av hans surrealistiska filmer och upptäckt att jag, helt omedvetet, har snott grejer rakt av, bara översatt dem till scenen. Så djupt rotade sitter hans idéer i mitt undermedvetna. Men han hade också sidor jag inte tyckte om. Hans gubbsnuskighet hade jag till exempel gärna varit utan. Halvnakna unga kvinnor skulle gärna förvandlas till sexobjekt i hans filmer, inte sällan utan nån som helt motivering i handlingen. Hans karaktärsarbete lämnade emellanåt en del att önska och åtminstone ett par av hans filmer är faktiskt ganska dåliga.

Om David Lynch är en typisk idol för en medelålders kulturnisse som jag så kanske fler blir förvånade när jag säger att jag är ett stort fan av Billie Eilish. Så stort att jag faktiskt ska upp till Stockholm och se henne live om ett par veckor. Om du frågar mig så är den amerikanska sångerskan och låtskrivaren bland det bästa vi har just nu. Hon kombinerar en unik röst med otroligt låtsnickeri och en estetik som vi kommer tala om i årtionden. Men hur mycket jag än älskar henne så kan jag inte låta bli att störa mig på att hon ibland känns mer som ett företag än en artist, även om jag förstås begriper att det är så ett modernt artisteri fungerar. Det ska krängas prylar till höger och vänster, oftast saker som inte har nåt med musiken att göra. Och i ärlighetens namn så hon har faktiskt släppt en hel del riktigt tråkiga låtar också.

Nej, inte ens världens just nu bästa artist är felfri. Och när jag står och trängs med kidsen framför scenen i Avicii Arena så ska jag försöka tänka lite extra just på hennes dåliga sidor. För det är där hon blir mänsklig.

Läs även:

Krönika: Musikvärldens verkliga förebilder

Krönika: Orden som känns bättre än veteran

ANNONS