Krönika: Kärt återseende efter lång väntan

Av Ronny Karlsson

Ni kanske såg oss under hösten när vi gick runt i Åsa och letade i buskar och verkade lite allmänt förvirrade. Nu har vi slutat med det, för till slut hittade faktiskt vår bortsprungna katt hem.
Han är ju innekatt egentligen, även om han fuskat lite som utekatt i koppel när han varit hos min mamma.
Men plötsligt en dag smet han ut utan att någon märkte det, och kom inte tillbaka.
Det blev en hel del timmar där vi fick ge oss ut och leta, och ropa efter ”Turbo”, som katten heter.
Men något svar blev det inte, och kanske var det väntat. Katter är ju inte direkt som hundar som kommer när du ropar.
Timmar gick, dagar gick, veckor gick. Efter en dryg månad hade vi mer eller mindre gett upp, och hoppades att han kommit till rätta hos någon annan.
Samtidigt fanns oron kvar för att han skulle ha blivit överkörd, eller skadad av andra katter. De där utebesöken i koppel var ju inte riktigt så som den stora världen han hade kastat sig ut i utan förvarning.
Men så en sen kväll kom vår omtänksamma granne Pia och knackade på. Hon hade hört krafsande ljud mot sin altandörr och sett en ganska medtagen katt springa och gömma sig.
Vi gav oss ut igen och till slut hördes det tillräckligt med gnyenden för att vi skulle kunna lokalisera honom. Inte ens då kom han när vi ropade på honom. Frugan fick till slut sträcka sig in under grannens altangolv, och där var han.
Det var en sliten och mager katt som till slut kunde dricka lite vatten i sin skål i lägenheten igen. Han hade tappat halva sin matchvikt och hade en del kramper, så glädjen från att ha hittat honom byttes snabbt ut mot en oro att han var alltför illa åtgången för att överleva.
Det blev en nattlig färd till Blå Stjärnan i Göteborg och där blev Turbo kvar i en vecka. Men nu har han faktiskt repat sig riktigt bra, och har blivit den där viljestarka katten som han var innan sitt alltför långa utomhusäventyr.
Givetvis undrar vi nu var han har varit, men det lär han inte ge oss några svar på. Han har inga märken efter slagsmål med andra katter, så kanske har han varit inlåst någonstans. Den stora skillnaden nu är att han är betydligt mer sugen på att ligga i knät eller vara nära. Och det kan man ju leva med.