Gemenskapens katalysator och konstens kärna

I en tid när människor alltmer isolerar sig bakom skärmar och digitala gränser är gemenskapsbaserade aktiviteter ett välkommet andrum. Det skapar verklig sammanhållning, personlig utveckling och, tror jag, en hel del samhällsnytta.

Min favoritsyssla inom ovanstående genre kan kallas amatörteater eller Community theatre eller Gräsrotsteater. Kärt barn har många namn. Jag gillar nog det senare mest. Både lekmän och många sakkunniga har dessvärre slarvat bort amatörteatern. Amatör har blivit synonymt med dåligt. Det är sorgligt. Amatör kommer ur amore - att älska teatern. Det har inget med konstnärlig kvalitet att göra, det handlar om betalning. Säljer du dig är du professionell. Gör du det gratis är det av kärlek. Naturligtvis finns det dålig amatörteater, det ska inte förnekas. Men å andra sidan har jag sätt rätt jävla usla rullar från Hollywood, kassa produktioner från Riksteatern och ibland helt platt scenkonst på nationalscenen Dramaten. Cash är King men garanterar inte konstnärlig hög kvalitet.

Forskning inom psykologi har visat att deltagande i kreativa aktiviteter som teater kan ha positiva effekter på människors välbefinnande och mental hälsa. Genom att erbjuda en plats för självuttryck, utveckla sociala färdigheter och minska stress, fungerar gräsrotsteatern som en terapeutisk utloppskanal för deltagarna. Ett någorlunda lokalt exempel på riktigt bra sådan är Göteborgsbaserade scenkonstkollektivet "Bataljonen" och deras unika koncept "Bataljonen Drop-in", vilket inte bara skapar konst utan också nya relationer och samhällsband.

Konceptet går helt kort ut på att alla som vill får vara med. Under en treveckorsperiod samlas deltagarna för att utforska och repetera en pjäs, nu senast en pastisch av reality-tv-programmet "Paradise Hotel". Genom denna intensiva process av skapande och samarbete vävs en stark gemenskap samman av deltagarnas ömsesidiga stöd och engagemang. Relationer som bildas under repetitionerna sträcker sig bortom teaterns scen och berikar deltagarnas liv utanför teaterlokalen. Jag kan förstås bara svara för mig själv, jag var en av de där deltagarna och trots över tjugo års erfarenhet av kulturskapande, varv flertalet i Kungsbacka fick jag något nytt med mig. Nya vänner, nya insikter om mig själv och speciellt känslan av hur skönt det kan vara att släppa kontrollen. En känsla jag sällan känner på hemmaplan då jag allt som oftast agerar i rollen som producent eller regissör.

I Kungsbacka samlar nu Kulturföreningen Alléteatern sex teatergrupper under ett och samma tak. Vissa är öppna för allmänheten andra har en mer fokuserad produktionsinriktning. Likheten är att alla strävar efter (eller resulterar i?) kulturella utbyten och att stärkta samhällsband. Genom att locka publik till sina föreställningar och genom samarbeten med lokala företag och organisationer skapar dessa grupper inte bara underhållning utan också ekonomisk tillväxt och en levande kulturell scen i vårt närområde. Lägg där till ovan nämnda psykologiska effekter på deltagarna så förstår du säkert vinsten i att ge medborgare en chans att utrycka sig kulturellt på fritiden.

Sammanfattningsvis är amatörteater inte bara en konstform utan också en katalysator för gemenskap och personlig tillväxt. Genom att erbjuda en plattform för kreativitet, samarbete och social interaktion skapar denna verksamhet en levande och inkluderande miljö där människor och samhälle kan blomstra och växa tillsammans.

Som styrande i en kommun hade jag försökt ta vara på detta. Fortsätta utveckla, stötta och möjliggöra. Den här texten får ses som en stående inbjudan till kommunens politiker och beslutsfattare. Kom och hälsa på!

Richard Forsberg