Krönika: En hård dom från son och dotter

Av Ingrid Höglind

Senast det begav sig fick maken och jag en mycket värdefull julklapp av våra två barn. Förra helgen var det leverans. Det var inte guld, någon fiffig apparat eller andra prylar. Snarare tvärtom. Vi fick en helg. Inte en spa-vistelse, ett konsertbesök eller en musicalresa. Nej, det var en helg för att röja och städa, och det var inte vi utan barnen, som gjorde det.

Efter över 50 år i vårt hus har vi samlat på oss en del, så att skåp, lådor och hyllor fyllts. Eller snarare överfyllts med både dubbletter och tripletter av allehanda ting. Jag har levt efter mottot att det som kan användas ska sparas. Men i helgen kom en hård dom från son och dotter. De höll upp sak efter sak med frågorna ”Vad har ni den här till?”, ”När använde ni den senast?” och ”Måste ni ha två eller tre nästan likadana saker?”

Svaren var inte direkt enkla. Samtalen väckte många känslor av minnen, nostalgi och sparsamhet. Det är svårt att skiljas från många ting. Jag undrar varför, när allt förnuft talar för att det är dags. Flera gånger har jag varit med och röjt i andras hem. Då var jag en hård förespråkare för att obehövda ting skulle slängas, säljas eller skänkas bort.

I min värld kändes det nu inte lika enkelt. För att inte bromsa arbetet gjorde jag valet att med ordentlig argumentation tala om vad jag absolut ville ha kvar och i övrigt inte se vad barnen sorterade bort. Det fick bli som de tyckte och en överraskning för mig.

Jag är absolut ingen ordningsmänniska, men att det är svårt att ha ordning, när man har mycket saker var jag klar över. Det var jag även över att det är svårt att hitta det man faktiskt har och behöver, om ordningen inte är god. Dagen innan barnen kom hade jag exempelvis förgäves letat efter ugnstermometern i en timma eller mer. Mitt i röjningen låg den på köksbordet. Dottern hade hittat den inklämd längst in i lådan under den jag trodde att jag hade lagt den i. Termometern fick tillhöra det sparade och har nu fått en fast och synlig plats enligt ett logiskt system.

Så har även annat, som ofta används i vårt hem, fått det. Var sak på sin plats. Det som skymde förpassades till säckar, som efter hand fylldes för transport ut ur vårt hus, medan utrymmet för förvaring blev mer spatiöst. Plötsligt fanns det till och med tomma ytor. Barnen var också snabba med dammtrasor och svabbning, så lika geschwint var allting rent och fräscht. Det doftade gott och jag såg mig tillfredsställd om. Jag kommer nog inte att sakna något, utan bara hitta det jag har.

Det kanske är skamligt att se på överflöd som problem i en värld, där många människor har svårt att skaffa det de verkligen behöver. Men det finns ju ett uttryck som säger ”för mycket och för lite skämmer allt”. Då gäller det alltså att råda bot åt båda hållen. Även om det bara är marginellt skänker jag givetvis bort sådant jag har för mycket av, om det fungerar och är brukbart.

Framöver hoppas jag för egen del att röjningen ska ge bra ordning och rimlig prylnivå för våra behov. Och jag är så tacksam att senaste julklappen från barnen inte var saker utan istället en del av deras tid samt mycket arbete och omtanke.