Krönika: Ett liv förlorat

Av Louis Herrey

Det har varit en ovanlig sommar, minst sagt. Utöver det vanliga pusslandet med arbete, semester, fixande och familj, så har det även blivit mycket för oss bröder på grund av vårt 40 årsjubileum av Eurovisionvinsten. Speciellt roligt var det att få göra ett lokalt framträdande med Lasse Kronér på Tjolöholm. Vilken härlig människa han är! Och vilken varm och go allsångspublik. Tack till er som kom! Och tack till alla som gett oss bröder uppmuntrande och vänliga ord i olika sammanhang. Det uppskattas mycket och ger oss extra energi – något dessa tre gubbar inte tackar nej till i deras ansenliga ålder. (Richard fyller 60 år nästa vecka. Han vill helst inte bli påmind, hehe, men jag tycker ni alla ska kärleksbomba honom på Facebook den 19 augusti)

För några veckor sedan hade vi ett uppträdande i Vadstena. Men innan spelningen hade vi några lediga timmar. Medan Per njöt av denna vackra stad med hans fru, åkte jag och Richard på en liten roadtrip. Vi tycker om att utforska nya platser och vi älskar båda att fotografera.

Vi åkte bland annat till närliggande Omberg. Vi hittade en smal väl som tog oss till Västra väggarna, en av Ombergs vackraste utsiktsplatser. Som på en given signal flög våra mobiler upp i handen och vi började ta bilder av den makalösa vyn över Vätterns stilla vatten som blänkte i den bländande solen.

Men snart fångades våra blickar av en vit staty, mitt bland träden vid klipporna, som stod en bit till höger om utsiktsplatsen. Nyfikna som vi var vandrade vi dit, försiktigt balanserande på den lilla stigen, eftersom ett 100-meters stup låg alldeles intill.

Väl framme såg vi att statyn var av Jesus. Och det fanns två andra, en ängel samt jungfru Maria. Och blommor och ljus. Var detta en minnesplats? Jag tittade ut över klippan och fylldes av förfäran. Kan det vara sant? Hade något hoppat här? Jag ville så gärna ha fel. Men det var då jag såg bilden och texten. Bilden av en ung man och texten som förklarade att det var här han tog sitt liv.

Han hette William Angelöf och blev knappt 22 år gammal. Jag googlade lite om honom. Han var en ung rappare med artistnamnet Enkel W. Han var inte särskilt känd men han skrev fina texter. Det fanns mycket själ i hans musik.

Men hans själ var också sargad. Han hade mått psykiskt dåligt under en lång tid. Men han fick inte den hjälp han behövde. Tidigare under året hade han hittats blodig och svårt skadad i sitt hem. Han hade försökt ta sitt liv, men skickades hem från sjukhuset utan psykiatrisk vård. När jag läste det blev jag upprörd. Jag har sett andra som också har haft dåliga erfarenheter med psykiatrin.

Nu kommer jag inte här att vidare kritisera den svenska psykiatriska vården, men det räcker i nuläget att säga att något måste förändras. Visserligen blev William så småningom intagen för hjälp, men bara dagar innan sitt självmord släpptes han ut från sin avdelning. Det får inte gå till så här.

Det viktigaste jag dock fick ut av denna stund var ändå de ord som Williams föräldrar hade skrivit på en sten vid minnesplatsen: ”Till dig som besöker den här platsen önskar vi att du finner en stunds ro till Williams minne. Den smärta han kände kanske även du som är här känner i ditt liv. Men välj en annan väg än Williams. Lös aldrig ett tillfälligt problem med en permanent lösning. Du kan aldrig komma tillbaka igen. Du blir fri från din smärta, men ger den till så många andra. Sök hjälp. Någonstans finns någon som kan hjälpa just dig.”

Och jag vill tillägga: Sök i din omgivning för den som kan behöva din hjälp. Vem är ensam? Vem behöver någon att prata med? Låt oss ge vår tid till andra. Det är den största gåvan vi kan ge. Ett liv förlorat är ett liv för mycket.