På Solvik skulle barnen bada och äta sig mätta

Av Christina Forlin

Sommarkoloniernas tid för 100 år sedan satte Åsa på kartan. Husen i Solvik byggdes när barn skickades tvärs över landet för att andas hälsosam luft och bada i havet – och för att få äta sig mätta.

Alla hus bär på en historia och en del är mer spännande än andra. Även byggnadsmässigt berättar de om forna tiders leverne och hantverk. I en återkommande serie lyfter Norra Halland fram intressanta byggnader runt om i kommunen. I dag har turen kommit till den gamla barnkolonin Solvik i Åsa.
Tomten är fantastisk. Femtio meter från gräsmattan breder havet och sandstranden ut sig. Här byggdes 1917 det som i dag kallas Flickhuset, det största av husen på gården, och hit kom i första hand lungsjuka TBC barn från Östersund.
– Det är en historia om ett fattigt Sverige, som inte ligger längre bak än 100 år, säger Hanna Rönnmark, föreståndare tillsammans med Calle Wennerstrand för Kuggaviksgården som driver anläggningen.
– Barnkolonier var ett sätt för samhället att stötta familjer, men det är klart att det var tufft många gånger för barnen, att hamna långt bort från föräldrar och syskon.
Med tiden, efter att vaccinet mot TBC hade kommit, övergick man till att ta hand om barn som inte hade möjlighet att semestra vid havet.
Dagarna fylldes av sol och bad, läger och fotboll. Barnen fick även hjälpa till med att hämta mjölk och varor, och höjdpunkten på vistelsen var utflykten till Liseberg.



Välbevarade hus
Husen på tomten är intakta, men har förstås renoverats och moderniserats under årens lopp. Solvik är i dag ett STF- vandrarhem, och husen används ofta även till kurser och konferenser.
Hit kommer familjer, släkter och grupper. På helgerna är det grupper som träffas – temat är för det mesta ”må bra- aktiviteter” som yoga, meditation och akvarellmålning. Under badsäsongen kommer förstås gäster som vill vara nära natur och hav. Många återvänder.
– Jag vet en del stamgäster som har träffats här varje sommar i 50 år, säger Hanna Rönnmark.





Flickhus och Kökshus
I Flickhuset finns sex rum och 19 bäddar. Här bodde för hundra år sedan flickorna och småpojkarna. I ett rum på andra våningen var även föreståndaren inhyst, och det fanns också ett samlingsrum för alla barnen.
I mitten av 1920-talet kompletterades Flickhuset med Kökshuset.
– Här finns fortfarande en fantastisk stor Agaspis i köket, säger Hanna Rönnmark och öppnar dörren in till matsalen.
Den är stor och luftig och passar i konferenssammanhang, och även för yoga-övningar enligt henne.
På andra våningen bodde förr personal och där fanns även ett sjukrum.
– Nuförtiden hyrs de tre rummen ut, och ett med en milsvid havsutsikt brukar vara extra populärt.
Lite extra kittlande är historien om att det lär spöka i just Kökshuset.
– Det är flera personer, oberoende av varandra, som hört barn leka när de bott i ett av rummen, men jag har faktiskt aldrig upplevt det, skrattar Hanna.



Även Pojkebo
Pojkebo byggdes precis som Kökshuset i mitten av 1920-talet och där bodde precis som det låter pojkar. Där finns fyra rum i dag.
– Huset påminner om hur man bygger längre uppåt landet, säger Sofia Larsson.
Hon visar bland annat på verandans utsmyckning av hjärtan, som inte är speciellt halländskt.
– Det liknar inte riktigt Flickhuset och Kökshuset. Det är en annan stil.






Upphörde på 70-talet
Östersunds kommun, som ägt kolonin från starten, flyttade redan 1933 till en nybyggd koloni strax norr om Solvik, som i sin tur togs över av Rödöns kommun. Verksamheten fortsatte men barnkolonierna i Åsa upphörde nästan helt efter den tragiska branden vintern 1975-76 i Onsala på ett vårdhem för handikappade barn, där fler barn på omkom.
Kraven på brandsäkerheten höjdes och det skulle kostat stora pengar för de jämtländska kommunerna att uppfylla myndigheternas krav. Så bostäderna kom att stå och förfalla.



Rustades upp
När IOGT-NTO köpte den forna kolonin 1984 vare husen i uselt skick. Men tack vare något som kallades Hallandsmodellen kunde husen rustas upp, enligt kommunantikvarie Sofia Larsson.
– Den gick ut på arbetslösa byggnadsarbetare utbildades i byggnadsvård, och kom i arbete och kunde hjälpa till att rädda och rusta upp byggnader med ett kulturhistoriskt värde.
Solvik, som är en av de första anläggningarna i sitt slag som byggdes i Sverige, anses i dag vara en av de bäst bevarade.


Tolv sommarkolonier i Åsa

Sommarkolonier för barn har funnit i Sverige sedan slutet av 1800-talet, men flesta kolonier var det 1930-1950. Under 1960-och 1970-talen ansågs inte behovet av barnkolonier lika stort, och antalet kolonier minskade.
I Åsa har det genom åren funnits tolv barnkolonier.

Kolonierna drevs, trots att det ibland var kommunalt ansvar, till stor del med ideellt arbete och välgörenhetsinsamlingar. I Åsa har bland annat Röda Korset, Barnensdag- och Majblommeföreningar liksom tuberkulösföreningar drivit verksamhet.
Ett 30-tal barn per grupp var vanligast, bland de större var Malmbergets Barnensdagskoloni, inrymt i det gamla badhotellet numera Löftadalens Folkhögskola. Dit kom 220 barn varje sommar. Varje grupp fick stanna cirka en månad, så två grupper per sommar.



Kom tillsammans
Barnen kom i samlad tropp med tåg och buss. Väl framme väntade obligatorisk avlusning och kortsnaggning av pojkar. Målet var starka och friska barn och ambitionen var att magra barn skulle lägga på hullet. Kolonierna tävlade om vilken husmor som lyckades öka barnens medelvikt mest.
Men allt var inte frid och fröjd. Hemlängtan kunde vara svår – om det vittnar inte minst breven och berättelser som finns att läsa i boken av Linda Forss, från 2019. ”Berättelser och betraktelser från barnkolonierna i Åsa och Ånn, Insamlade, uttolkade, kringtänkta och vidareförda av Linda Forss”

Läs också om Riksdagsmannagården i Förlanda

samt om

Särö kyrka

och
Stenstugan





Om Kuggaviksgården:
Kuggaviksgården ägs och drivs sedan flera år av IOGT-NTO-rörelsen. Verksamheten är mångfacetterad och omfattar såväl driften av vandrarhemmet Solvik, lägerverksamhet och socialt företagande – allt i en nykter miljö.
Men nyligen fattades beslut om att sälja delar av gården.
Det är ännu oklart vad som kommer att hända med verksamheten.
Tanken som den ser ut nu är att sälja huvudbyggnaden med annexet som ligger närmast vägen, samt en liten bit skogsmark, och behålla husen som utgör vandrarhemmet Solvik.
Förhoppningen är att kunna driva vandrarhemmet vidare med ideella krafter.
Men den delen av verksamheten som är ett arbetsintegrerande socialt företag som syftar till att hjälpa människor som står långt från arbetsmarknaden ut i förvärvsarbete kommer antagligen inte att finnas kvar.





FAKTARUTA
Om Kuggaviksgården:
Kuggaviksgården ägs och drivs sedan flera år av IOGT-NTO-rörelsen. Verksamheten är mångfacetterad och omfattar såväl driften av vandrarhemmet Solvik, lägerverksamhet och socialt företagande – allt i en nykter miljö.
Men nyligen fattades beslut om att sälja delar av gården.
Det är ännu oklart vad som kommer att hända med verksamheten.
Tanken som den ser ut nu är att sälja huvudbyggnaden med annexet som ligger närmast vägen, samt en liten bit skogsmark, och behålla husen som utgör vandrarhemmet Solvik.
Förhoppningen är att kunna driva vandrarhemmet vidare med ideella krafter.
Men den delen av verksamheten som är ett arbetsintegrerande socialt företag som syftar till att hjälpa människor som står långt från arbetsmarknaden ut i förvärvsarbete kommer antagligen inte att finnas kvar.