Birgitta reser både i tid och rum

Vad har en bonde i Nicaragua gemensamt med en torpare i Aslöv? Mycket om man får tro globetrottern och hembygdsforskaren Birgitta Tingdal.

– En sak jag lärt av mina resor jorden runt är att människor i grunden är lika.

Nyfikenheten är det som driver Birgitta Tingdal, och den verkar inte ha minskat trots att hon nu fyller 70:
– Nej, vad säger du! Har du också förfäder från Riseberga i Skåne! Så utomordentligt intressant!

Böcker om bygden

Det är lätt att hamna i släktdiskussioner med Birgitta. Hon har fördjupat sig i både Tölöbygden och sina egna anor. Det har resulterat i flera böcker.

Pappans släkt är fast förankrad på västkusten runt Hisingen, och där har stoffet hämtats till den spännande historian om änkan Johanna Hård som i början av 1800-talet anklagades för att ha varit delaktig i kaparverksamhet, det vill säga sjöröveri. (Hon nekade, lyckades undgå avrättning, men lämnade sedan trakten och blev hederlig postanställd i Stockholm).

Det har också blivit två böcker om bygden. Tillsammans med andra engagerade i Tölö hembygdsgille har samtliga torp och gårdar i byn Alslöv kartlagts.

Ingen riktig Aslövsbo

Birgitta Tingdal har själv vuxit upp i byn och bor sedan länge åter vid föräldragården, men är ändå ingen ”riktig” Alslövsbo.

– Inte när man jämför med familjer som bott på samma gårdar i flera hundra år!



Hennes föräldrar köpte gården på 50-talet och startade handelsträdgård som de drev 20 år. De hade träffats på Alnarps trädgårdsskola, han alltså från Hisingen och hon från Finland. Men egentligen är moderns släkt i huvudsak från Skåne, kärleken hade bara tagit svängen om Finland två generationer.

– Jag har alltid känt ett samband med Skåne. Fast jag tycker också att mina finska drag är tydliga. Det är någonting med hur man pratar och ser på livet.

Sammanstrålat

Det finska arvet resulterade i boken Min själ var mitt smycke, som bygger på hennes morfars systers dagböcker från tiden som patient på sinnessjukhus.

Men nu hade alltså släktgrenarna strålat samman i Alslöv. Hennes far (jo, Birgitta säger far, om det nu kommer från Skåne eller Finland) var inte bara trädgårdsintresserad, han var aktiv i bygden och Centerpartiet och i hemmet var det ständig diskussion.

– Jag var först allmän vänster med fokus på internationell solidaritet, men gick sedan med i Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Trädgårdsskötsel tyckte Birgitta var högst överskattat, hon pluggade i stället samhällsvetenskapliga ämnen och engelska och utbildade sig till journalist. (Mamman blev för övrigt också trädgårdsskribent på GP med tiden).

Sen tog reslusten över.

Lustfyllt lärande

– Jag åkte Greyhoundbuss i USA, tågluffade genom Östafrika och åkte Transsibiriska järnvägen. Jag ville se hela världen!



Med huvudet fullt av intryck kom lusten att berätta och förklara. Men journalistiken lockade nu inte lika mycket som läraryrket. Hon utbildade sig till folkhögskolelärare och jobbade som det som i tjugo år på Löftadalen och Helsjön, samtidigt som hon skrev läroböcker.

– Det är så fantastiskt att få följa människor som lär sig nya saker och samtidigt hittar sig själv.

Men vid sekelskiftet ökade lusten att skriva friare, och sedan dess har Birgitta försörjt sig som frilans, och regelbundet medarbetat i Norra Halland.

När hennes föräldrar sålde gården behöll det undantaget, och det tog Birgitta så småningom över. Där har hon nu bott i 40 år.

– Jag reser fortfarande men det känns inte lika viktigt längre. Och jag har med tiden förstått att människor är sig rätt lika var man än kommer. Vid frukostbordet är samtalen ungefär likadana var man är befinner sig. Då snackar man om vad man ska äta, hur blir vädret och vad ska vi göra idag, funderar över politik och barnen...

Blir det fler böcker?

– Jag vet inte. Kanske – om lusten och inspirationen faller på!

Fler artiklar om Kungsbackabor här