Debatt: Selmas minnen och folkmordet som blev

En av de många minnesvärda berättelser och vittnesmålen som jag har läst är den av Selma Jahic som beskriver sin morfar och hans fina egenskaper. Hon minns honom som en hjälte i sitt liv, en person hon såg upp till och minns med värme. Hon beskriver honom utifrån hans egenskaper såsom hans fina klädstil och att han aldrig lämnade huset utan att se välvårdad ut. Han pratade bara ifall han hade någonting viktigt att säga, säger Selma i ett vittnesmål om sin morfar.

Under inledningen av juli månad 1995, och de långa mörka dagarna som följde, mördades 8372 äldre män, män och minderåriga pojkar i en systematisk avrättningsprocess som ägde rum i Srebrenica med omgivning. Pojkar stod tillsammans med äldre män i vånda, grät och skrek medans de sköts i ryggen med bakbundna händer. Skälet att vi känner till dessa händelser är att många av morden filmades av förövarna som ett minne och att några överlevde arkebuseringen. Handgranater användes också i lokaler för att samla så många som möjligt och även stridsvagnsartilleri användes i folksamlingar för att åsamka så stor skada som möjligt så fort som möjligt.

Förövarna spred sedan kroppsdelarna över ett område på cirka 2 900 kvadratkilometer stort område för att dölja mordet och försvåra identifikation. Än i dag, 29 år senare, fortsätter arbetet med att identifiera benen på offren genom DNA-teknik där det ibland har tagit flera år att hitta tillräckligt många ben för att kunna anordna en begravning i samband med minnesceremonin som skedde i Srebrenica. Än i dag lever flera hundra anhöriga i ovisshet och smärta om deras anhöriga någonsin kommer att hittas.

Hur minns vi ett folkmord? Genom att minnas Selmas morfar och förstå att alla dessa personer hade ett liv innan. De levde, de var älskade och de älskade tillbaka. De kanske var en ung flickas stora idol. De var i slutändan människor som du och jag.

Ermin Skoric