Debatt: Läkarassisterat döende eller aktiv tortyr?

Allt fler länder tillåter numera läkarassisterat döende då man insett det ologiska att samhället tillåtit tortyr på den sjuke. Detta konstaterande låter hårt men är ett faktum.

Sjukdomen ALS leder till döden förr eller senare, vanligen inom något eller några år. Sjukdomsförloppet är dramatiskt, de fysiska kroppsfunktionerna kopplas bort successivt under allt större lidande. I övrigt kan alltså patienten mentalt vara helt frisk, ha egen vilja, åsikter, göra bedömningar osv.

Vårdapparaten kan endast bidra med smärtlindring via droger på olika sätt, samt bromsmedicin som i bästa fall kan fördröja processen.

Det svenska samhället kräver idag att patienten skall finna sig i denna långdragna procedur. Har denne däremot en avvikande åsikt och begär att själv få bestämma över sin egen död sker en omyndigförklaring och patienten tvingas mot sin vilja in i ett förlängt lidande.

Vad är syftet de facto med omyndighetsförklaringen? Kan en läkare bidra på något sätt till patientens önskemål finns rädslan att bli dömd för ”bidragande till annans död”, eller annan formulering som faller under brottsbalken. Ett sådant agerande är alltså i nuläget förbjudet. Det är alltså läkaren som skall skyddas mot den risken. Enligt läkareden skall en läkare tillvarata patientens intressen i första hand. Enligt nu gällande regler tvingas alltså läkaren bortse från detta och påtvingas ett etiskt dilemma.

Livstidsstraff i ordets korrekta mening för kriminella handlingar, det vill säga utan möjlighet till frigivning, är i vårt land förbjudet. Motivet är att det innebär en oetisk, omänsklig och tortyrliknande behandling mot den dömde.

Liknelsen är slående: Den sjuke tvingas avsiktligt mot sin egen vilja in i ett tillstånd som är helt oacceptabelt och oetiskt. Till försvar hävdar man att smärtlindring ges så att den sjuke fysiskt inte skall plågas. Det mentala tillståndet bortser man däremot från. Patienten har alltså analogt fått livstid utan möjlighet till frigivning. Forskning visar emellertid att hjärnan kan vara aktiv till och med efter det fysiska dödsögonblicket.

Motståndet mot läkarassisterat döende kan också ha en ytterligare förklaring: sorgearbetet i samband med någons bortgång. I vår civilisation är sjukdom och död något man helst inte vill tala om, än mindre drabbas av. Självklart vet man att vi alla kommer att dö, men kan man fördröja sorgearbetet så gör man det. Det är alltså endast en tidsfråga när i tiden sorgen obarmhärtigt kommer.

Palliativ vård är ett annat socialt accepterat sätt att hantera en sjukdom när läkemedel inte längre fungerar. Man ger smärtlindring via droger som – som alla andra – kan ha grava biverkningar. Den fysiska smärtan hjälper samhället till att behandla, men inte den mentala.

Vårt samhälle sviker grymt. Respekten för en mentalt frisk människa försvinner automatiskt därför att omgivningen i första hand måste skyddas.

Man kan även brutalt säga att anhöriga också på sikt indirekt bidrar till att förlänga lidanden om man inte protesterar mot detta oetiska och kräver förändring till att en mentalt frisk patient själv ska kunna bestämma över sin död.

Nyktra till, tjänstemän, beslutsfattare och politiker! En dag kanske några av er själva sitter där, dömda till livstid utan möjlighet till villkorlig frigivning. Tänk om, tänk annorlunda – och framför allt – agera!

Gösta Singstrand, oberoende debattör