Debatt: Ett sanningens ord

En skola i förfall! Det låter kanske drastiskt och överdrivet men jobbar man dag ut och dag in i denna verksamhet vet man att det inte finns ett mer passande ord för vad som pågår.

Jag ser kollega efter kollega må allt sämre. En efter en blir vi sjuka av stress. Vissa är hemma i några veckor, vissa kommer aldrig mer tillbaka.

Det är så satans sorgligt eftersom jag vet att vi alla, eller i alla fall de flesta, i vårt yrke verkligen brinner för det här jobbet. Vi har valt det här yrket av glädjen för utbildning, glädjen för att stötta barn i deras väg till att bli goda samhällsmedborgare och för att vi vill göra skillnad för framtidens generationer.

Det finns så mycket glädje i det här jobbet de bra dagarna! För självklart finns det bra dagar också! Vem skulle orka annars!?

Men i det stora hela ges vi inte förutsättningarna att göra vårt jobb. Vi behandlas dessutom som om vi vore lätta att ersätta.

Men det är inte lätt att ersätta en person mot en annan i den här verksamheten. År av relationer, rutiner och erfarenhet lägger grunden för trygga sammarbeten, trygga elever och i slutändan trygga kommande generationer.

Vi, personalen, ser ofta tydligt vad som behöver göras när barn behöver mer stöd, mer trygghet eller inte mår bra men det finns inte resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Våra händer är bakbundna i brist på pengar. Vi kan inte klona oss. Vi tvingas se på när ännu en bit faller utan att kunna göra något åt det, och vi känner oss så otroligt otillräckliga.

Föräldrar, vi är på samma sida! Vi vill det bästa för ert barn. Ni skulle bara vet hur vi kämpar för att tillgodose ert barns behov. Men missförhållandena i skolan ska mörkas till varje pris för att vi måste vara lojala mot vår arbetsgivare. Därför får ni höra att vi gjort vad vi kan, fast vi vet att det finns så mycket mer vi kunde gjort med rätt resurser.

Vi bryter mot skollagen varje dag! Alla barns behov tillgodoses inte på långa vägar.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra av oli ka chefer "det blir bra, det kommer att lösa sig!" Och jag är så galet trött på att höra det för det blir aldrig bra. Det blir bara värre!

Hur många vuxnas och elevers psykiska hälsa ska behöva offras innan politikerna ser vad som håller på att hända, och faktiskt gör något åt det?

Att byta yrke är för många kollegor enda utvägen innan de går sönder inombords men för eleverna, för kollegorna som är kvar, för samhället finns det ingen utväg, i nuläget...

Det känns som om vi skriker oss hesa men att ingen hör oss...

Om ni får chansen, skrik gärna lite för vår skull, för era barn, för samhällets och framtidens skull, för vi vet inte om vi tar oss ur sängen imorgon!

En frustrerad lärare