Debatt: Demensvården skapar en oro den inte hinner hantera

Jag vill berätta om min upplevelse av demensvården. Inte för att skuldbelägga enskilda medarbetare, utan för att synliggöra konsekvenserna av ett system där bristande bemanning, dåliga scheman och kronisk tidsnöd har blivit norm.

Inom demensvården är kontinuitet avgörande. Ändå möter de boende ständigt nya ansikten. Vikarier, tillfällig personal och scheman som spricker gör att igenkänning och trygghet försvinner. För en person med demens, som redan har svårt att orientera sig i tillvaron, skapar detta otrygghet och oro – något som ofta felaktigt beskrivs som ”beteendeproblem”.

Tidsbristen förvärrar situationen ytterligare. Demensvård kräver närvaro i stunden. Att sitta ner, lugna, förklara och finnas där just då. Men när flera samtidigt behöver hjälp tvingas personalen prioritera bort någon. När någon lämnas utan stöd för att uppmärksamheten krävs någon annanstans, ökar oron snabbt.

Språkförbistring bidrar till otrygghet. När kommunikationen brister, när ord inte når fram eller missförstås, förstärks känslan av att inte bli förstådd. För personer med demens kan detta vara skrämmande och leda till ännu större stress och frustration.

Bemanningen är ofta för låg och schemaläggningen undermålig. Ensamarbete förekommer i situationer där det aldrig borde vara aktuellt med personer med utåtagerande beteenden.

Jag har blivit slagen, knuffad, spottad på, riven och hotad. Det normaliseras. ”Det ingår i jobbet”, verkar det som. Men våld på arbetsplatsen kan aldrig vara ett accepterat arbetsvillkor. Att förstå bakgrunden till våldet är inte detsamma som att acceptera det.

Konsekvenserna är tydliga. Personal slits ut, känner sig otillräckliga, sjukskriver sig eller lämnar yrket. De boende möter ännu fler nya ansikten, ännu mindre kontinuitet och ännu större oro. En ond cirkel som fortsätter så länge grundproblemen ignoreras.

Om vi menar allvar med en värdig demensvård måste fokus flyttas från att hantera symtom till att åtgärda orsaker. Det kräver bättre bemanning, hållbara scheman, tid för närvaro och ett tydligt stopp för ensamarbete i riskfyllda situationer. Det kräver också att våld mot vårdpersonal tas på allvar och inte normaliseras.

Detta är min upplevelse – men den delas av många. Frågan är inte om vi har råd att förändra demensvården, utan om vi har råd att låta bli. Ändå älskar jag mitt jobb men förutsättningarna har blivit för dåliga och tas inte på allvar av våra politiker.

Undersköterska, Kungsbacka kommun

Läs mer debatt:

Debatt: När julen kommer sviker regeringen vanligt folk

Debatt: Bedrövligt att dra in busshållplatsen

Debatt: Låt barn få växa även utanför landets gränser