På kvällen den 1 juli fick jag en stroke. Plötsligt vill min vänstra arm och hand inte lyda mig. De kändes som död materia, bortom min kontroll.
Min fru ringde sin son, som kom i ilfart. Tror att han redan på vägen hit ringde ambulans. Inom 1½ timme låg jag på strokeenheten på Sahlgrenska.
Redan i ambulansen påbörjade sjuksköterskan insatser för att häva sjukdomsförloppet. Och på strokeenheten arbetade ett kompetent team för den fortsätta behandlingen.
Efter ett par dagar överfördes jag till min hemregion Halland, där strokeenheten genomförde en rad tester för att se om och hur jag återhämtade mig.
Ingen ifrågasatte någon gång om jag hade rätt till vård.
Ingen frågade efter min ålder eller hudfärg. Ingen frågade mig – som de skulle ha gjort i privata välfärdssystem – om jag var ordentligt försäkrad.
Vad "fick jag då för pengarna”, för att citera en tidigare höjdare i Svenskt Näringsliv.
- Jo, en vård enligt principen ”lika omtanke, lika omsorg”, där ingen möda sparades för att jag så snart som möjligt skulle återhämta mig.
Den 7 juli skrevs jag ut och kunde återvända hem.
Därför vill jag sjunga den gemensamma välfärdens lov. Den ska vi vara rädda om och försvara!
Få älgar, men resultatet måste jämföras med traditionell inventering
Men att vara i opposition är inget för Ulrika Jörgensen
Lasse Kronér gör sin egen grej och bjuder in favoritartisterna till sköna kvällar på Tjolöholm.