Krönika: Vilken berättelse ger du om dig själv?

Av Louis Herrey

Förra helgens schema: Lördag, resa till Stockholm för repetitioner med bror Per och Unitone inför sommarkonserter på Gotland; Söndag, resa till Kaiserslautern, Tyskland, för examensceremoni och fortbildning; Måndag, resa till Lund för ytterligare en examen, och sedan hem till Kungsbacka.

Natten till lördag sov jag tre timmar. Med huvudvärk åker jag med två av Unitonemedlemmarna i en Tesla. Bilen måste laddas ofta och vi blir kraftigt försenade. När vi kommer till Haninge är jag otålig att sätta igång men Unitone, som består av tre par systrar, vill mest prata i början. Och fnittra. Kvinnor!

Vi repeterar till sent på kvällen. Det är många nya texter och noterna är ofta komplicerade. Alla är helt slutkörda. Jag vill bara krascha i säng, men måste ta mig till Arlanda. Med en blytung ryggsäck tar jag pendeln till Stockholm central. Jag går vad som känns som flera kilometer genom den nybyggda tunnelbanestationen. Väl framme vid Arlanda Express får jag infon: Inställt på grund av banarbete, ta Mälartåget. Svettig skyndar jag till detta spår, men får infon: Inställt på grund av banarbete, ta ersättningsbuss. Bra jobbat, Trafikverket!

Springer till Cityterminalen. Där finns ingen info och inga bussar. Efter en timme kommer den äntligen. Men en folkmassa dyker upp från ingenstans och tränger sig före. Bussen fylls och åker iväg. Utan mig. Nästa buss går om tre timmar. #@*&%*!!! Men som tur är hittar jag en extra buss 30 minuter senare. Jag kommer till Arlanda kl 01.30. Eftersom mitt flyg går tidigt och kaoset på flygplatsens incheckning är känt hinner jag inte med ett hotell. Jag checkar därför in och lägger mig på en soffa i den tomma terminal. Efter tio minuter fylls den emellertid av väldigt högljudda resenärer. Mitt i natten? Vad ska alla dessa människor? Jag får inte sova en sekund.

Vi tar resten snabbt. Flyg till Frankfurt. Med mask-tvång! Huvudvärken återvänder. Jag får fel hyrbil till Kaiserslautern. Har inte ätit på länge. Tar en kebab. Efter två tuggor känns det fel. Jag blir matförgiftad. Enorma smärtor i magen och kraftig yrsel. Försöker sova en timma på hotellet, ett omgjort fängelse. Men ’cellkamraterna’ intill har fest. Ingen sömn för mig. Jag håller fortbildning för mina lärare och talar sedan på examen. När jag sätter mig ner svartnar det för ögonen. Jag måste få luft! Jag kommer knappt ut genom ytterdörren förrän jag faller ihop på gräsmattan bakom en buske. Ingen ser mig. Jag ligger där i 15 minuter. Lyckas ta mig till hotellet. Sover oroligt. Upp klockan 05. Kör tillbaka till Frankfurt med morgonsolen mitt i ögonen. Flyger till Köpenhamn. Kan inte andas med masken. Spypåsen är redo i handen. Tar ett överfullt tåg till Lund. Kommer till kyrkan där skolavslutningen hålls. Jag kan knappt stå på benen. Men jag ger mitt tal och vi delar ut diplomen. Sedan hem till Kungsbacka. Usch, vilken mardröm!

Jag skulle kunna sluta här – för allt jag skrev var sant. Men det vill jag inte. För jag vill välja att må bra. Därför väljer jag ett annat perspektiv, ett där glaset är halvfullt istället för halvtomt.
Ja, vi var trötta efter en dags repetition. Och ja, tjejerna var lite ofokuserade ibland. Men det var jag med. Vad roligt vi hade tillsammans. De hade inte setts på länge och jag förundrades över deras djupa vänskap. De sjöng helt fantastiskt. Vilket privilegium att få vara med. Trafikkaoset? Ja, allt stämde. Men märkligt nog kände jag mig tacksam att jag fick vandra så långt med min tunga väska. Jag fick ju ut en hel del träning av det hela, nu när jag missat gymmet under veckan.

Och bussarna? Det var ett mirakel. En ängel kom och räddade oss. En busschaufför, som jobbat klart för dagen, såg min och några andras olyckliga öde och erbjöd att köra oss till Arlanda utan kostnad. Vilken tröst när man får träffa sådana människor. Den viktiga lärdomen? Vi får oanade krafter från oanat håll när vi som mest behöver det.

Jag rekommenderar självfallet inte att slarva med sömn och mat. Men ibland blir vår resa i livet så här. Och då gäller det hålla tag ordentligt och vara tacksam för den hjälp vi får. Wow, vilket äventyr!