Krönika: Trettiosjunde terminen i skolan

Av Filippa Andersson

”Nu får Tamagotchisarna sova i väskorna tills nästa rast!” Jag går i lågstadiet och funderar över om mitt elektroniska husdjur kommer överleva en hel lektion och om jag kommer vinna tillbaka mina favoritkulor på kulturneringen under nästa rast. Jag har äntligen fått börja i skolan. Hammeröskolan, eller Gullregnsskolan som vi döper om den till efter några år. Vi lär oss att läsa, leker i kuddrum och täljer smörknivar. Vi placerar en gurka i fönstret och följer dess förmultning under flera veckor. Varje måndag målar vi av gurkan i vår gurkbok. I bamba lär vi oss att hålla gaffeln i vänster hand och i protest håller vi den i höger.

I sexan lämnar jag trygga Gullregnsskolan för att börja på högstadiet. Som tur är följer många av mina klasskompisar med. På Hålabäcksskolan har rektorn sitt kontor i en glasbur mitt bland våra skåp. Jag får en skåpsnyckel att hänga runt halsen och en skoldator att skriva på. Hålabäcksskolan som till en början kändes så skrämmande blir till slut min nya trygghet. Vi drejar i bildsalen, spelar spökboll på idrotten och går till Gottegrisen på rasterna. På friluftsdagarna cyklar vi till Onsala, orienterar i Kungsbackaskogen, åker skridskor på Sjöaremossen och åker skidor i Hovfjället. I sjuan är vi inte längre minst på skolan. I åttan får vi betyg för första gången. I nian ska vi välja gymnasium.

Från vissa av Aranäsgymnasiets klassrum kan man känna doften av simhall. Jag har börjat naturvetenskapsprogrammet och första veckan åker vi till ett tivoli i Köpenhamn för att undersöka fysikens lagar. Vårt klassrum ligger på tredje våningen och under fysiklaborationerna kastar vi ner pappersflygplan till bottenplan för att mäta luftmotstånd. Betygen blir viktigare och proven blir svårare. Iklädda balklänningar fotograferas vi i Badhusparken. Vi provar ut studentmössor och efter tre år med klassen dansar vi en sista gång tillsammans på studentflaket.

Och så flyttar jag till en studentlägenhet i Göteborg för att börja på universitetet. Jag åker spårvagn till skolan som ligger på Medicinareberget. Lektionssalarna är nästan lika stora som Aranäsgymnasiets aula. Vi är hundratjugo studenter i klassen och föreläsaren pratar till oss i mikrofon. Prov kallas nu tentor och klasskompis kallas kursare. Bamba byts ut till matlådor och klassfester byts ut till sittningar. Vi pluggar tillsammans i skolans korridorer, på bibliotek, i studentlägenheter och sista året även på Zoom. Vi är vilse på praktikplatser och kämpar med examensarbeten.

Och plötsligt står vi här. Trettiosju terminer senare med en sista vårtermin framför oss. En termin kvar innan vi ska lämna skolans värld för att ge oss ut i arbetslivet. Det känns lika läskigt som första dagen på Gullregnsskolan, men jag vill tro att vi klarar det här också.