Krönika: På hugget hos tandläkaren

Av Ulrika Wahlström

Det är dyrt att gå till tandläkaren. Därför är det inte konstigt att försöka maxa nyttan av sitt besök där. Lite psykiskt stöd och coachande aktivitet kan allt ingå i taxan.

Jag har värk i käken. Det kan bero på att jag pressar tänder. När jag var på rutinbesök hos tandläkaren tidigare i veckan, passade jag på att fråga tandsköterskan om just detta. När jag hoppar upp i tandläkarstolen och liksom halvligger, känns det rätt att öppna upp lite mer. Hela situationen, att ligga så här med en främmande människa bredvid mig får mig att tänka på ett psykologbesök. Och eftersom jag aldrig har varit hos psykolog (men säkert borde gå - det borde kanske alla?!), börjar jag självmant resonera om varför jag pressar tänder. Kan det bero på stress? Tandsköterskan nickar. Ilska? Hon nickar. Faktum är att fastän klockan bara är tio så har jag redan hunnit bli arg. Två gånger. På väg hit blev jag förbannad på en bilist som körde ut farligt framför mig. Och ännu tidigare i morse ilsknade jag till på kollegor. Lika bra att berätta det med. Jag informerar även om att jag har hunnit be dem om ursäkt. Allt berodde på ett tekniskt fel. Jag berättar också att jag sände en av mina manliga kollegor ett trevligt, förlåtande sms som avslutades med ett hjärta. Jag ser att tandsköterskan hajar till. Det var gult, förtydligar jag och biter ihop tänderna hårt. Jaha! säger hon. Då är det lugnt! Jag andas ut och slappnar av i käkarna. Det kan ju inte uppfattas flirtigt eller fel, konstaterar vi båda. Där och då ber sköterskan mig att göra det jag precis sagt att jag gör så flitigt. Bita ihop! Nu ska jag pressa ihop mina stressade tänder runt de där röntgensakerna som i princip skaver sönder hela munnen, om man har en liten mun, och det konstaterar sköterskan att jag har när hon ser att mina ögon tåras.

Tandläkaren, som har kikat på mina röntgenbilder, gör entré och konstaterar att jag är hålfri. Självklart pratar jag om mitt hårda bett med honom med. Det är tydligen jättedyrt att göra en bettskena Jag konstaterar att det kanske är mindre dyrt för mig om jag lugnar ner mig lite och är lite mindre på hugget, helt enkelt. Tandläkaren och tandsköterskan ler. Sedan börjar tandläkaren prata matvanor. Jag har skador på tänderna sedan jag flera års cola light-drickande under studietiden. Jag bedyrar att jag numera inte dricker varje dag. Alltså cola. Alltså inte annat heller. Jo, alltså, vatten. Och kaffe. Massor av kaffe. Jag får rådet att skölja med fluor. Jag säger att jag äter godis också. Lika bra att erkänna. Jag är som en orm, jag äter allt på en gång. På lördagar. Som barn gör, säger jag och ler brett med alla mina hålfria tänder.

På vägen ut går jag in på kakbutiken, som ligger i samma hus som tandläkaren. Jag går ut på parkeringen med min påse med söta bakverk gömd under min jacka. Jag kutar ryggen i tron att det ska dölja de sötsaker som nu införskaffats på en torsdag, strax efter tio. Tandläkarens fönster vetter ner mot där jag går och jag skyndar skamset, med sammanpressade tänder mot bilen.

Åh, vad det känns befriande att få skriva av sig om detta! Nästan som ett psykologbesök, det med.