Krönika: Midsommarståhej och VM-silver

Av Filippa Andersson

Det är tidig morgon och direktbussen till Hunnebostrand är redan full, trots att avgångstiden inte är förrän om tjugo minuter. Midsommarafton har sällan varit så varm som idag men i bussen fläktar AC:n på så hög sprutt att hårstråna reser sig längs armarna. Jag tar ut ena hörluren ur örat, gräver fram min tjocktröja ur ryggsäcken och lyssnar på det midsommarsorl som fyller bussen. Någon har glömt packa ner räkorna och undrar oroligt om fiskbilen i Smögen är öppen idag? Någon bakom oss har lite för hög musik eller lite för dåliga hörlurar, hursomhelst dunkar basen i takt med personens tuggummituggande hela vägen fram till Uddevalla. Jag själv kan nog inte heller vara den roligaste medresenären att ha att göra med. Med jämna mellanrum lyckas den mättade pollenhalten i luften besegra mig vilket resulterar i oemotståndliga nys-attacker.

Två timmar senare är det vår tur att trycka på stoppknappen. Vi råkar slå till några medresenärer med våra otympliga väskor och fortsätter tränga oss fram mot dörren för att slutligen hoppa av bussen. Det är en härlig känsla att plötsligt känna solen gassa i ansiktet. En känsla som inte är helt olik den jag kände som liten då planet landade på Mallorca och jag hann få ett smakprov av den tryckande värme jag skulle få njuta av hela semesterveckan, innan vi steg på transferbussen mot hotellet.

Hunnebofolket är midsommarredo. Kön till jordgubbsförsäljningen utanför Coop är så lång att det bildats en cirkel runt killen med dagens viktigaste sommarjobb och hade man spelat små grodorna nu hade man kunnat tro att midsommardansen flyttat till parkeringen i år. På avstånd hör man Sommarnatt spelas och hade min näsa inte varit så täppt hade man också känt doften av rosenbuskar och kaprifol. Längs hamnen går familjer med picknickkorgar och blombuketter som jag tror ska bli till midsommarkransar. På den öppna gräsplanen hoppar några barn i sopsäckar och bredvid springer de vuxna och balanserar ägg på skedar i munnen.

Pappa lyser upp när han ser oss, men det inte bara för att vi har kommit som han är glad. ”Erik Persson från Kungsbacka tog VM-silver i bröstsim!” Han tar fram några glas och vi skålar i Pepsi Max. En klunk in i Pepsin kommer mamma med nävarna fulla av ståltråd, björkpinnar och rosor. Medan vi binder våra kransar vill hon att vi ska gissa oss fram till vilken hemlig lek hon har förberett. Gissningsleken fortsätter hela kvällen och till slut står även vi på gräsplanen och kastar bollar.

När jag står där på gräsmattan tittar jag mig runt och tänker att jag nog aldrig sett så många människor göra så udda saker samtidigt. Så synkat vi dukar fram sillen, slaviskt följer väderleksrapporten och hoppar runt midsommarstången i grodstil. Jag tänker att det enda logiska borde vara att göra midsommar till nationaldag. En dag som vi svenskar redan har en helt naturlig kärlek till och inte känns det minsta krystat festlig. Dock tror jag att nationalsången ska få vara kvar och inte bytas ut till någon midsommarsång. Nästa VM då Erik Persson förmodligen simmat hem guldet och står längst upp på prispallen hade det nog känts konstigt om svenska flaggan hade hissats till ”Små grodorna”.