Hur gör ni, västsvenska luggbärare?

Av Robin Fahlström

Jag har de senaste åren fört en kamp jag aldrig kommer vinna. På andra sidan står en kompromisslös vilde, som tyvärr hittills har visat sig övermäktig. Men envis som jag är vägrar jag ge upp.

Det handlar om en för varje människa bosatt nära kusten bekant fiende: vinden. Denna naturkraft som i tusentals år fört oss till platser vi knappt kunnat drömma om, men också på de mest dråpliga sätt satt käppar i våra hjul.

Sanningen är att jag länge hade knäckt koden. Med min kombatant mot repen levde jag ett liv i sus och dus. Tills jag en dag släppte garden.

I tio års tid stod mitt hår nämligen rakt upp. Tuppkam, horn och fena är ord som användes för att beskriva det. Föreställ dig den gamla irländska Eurovisionakten Jedward så är du inte långt borta.

Och min framtida nemesis hade inte en chans. Inte ens den starkaste av stormvindar kunde bräcka denna urkraft till frisyr i mer än bara några sekunder. Hårprodukter och en fön gjorde mig oslagbar.

Men så en dag fick jag nog. Det var helt enkelt dags för något nytt. Det majestätiska växtverket på min hjässa fick lov att vissna och i stället lägga sig över mitt ansikte.

Då slog den till. Plötsligt begravdes mitt synfält i ett virrvarr av spikraka strån. Västerhavets vindar hade för första gången på en evighet vunnit mark, och jag och mitt hår hade inte en chans att försvara oss.

I snart två år har jag tvingats acceptera att jag i varje utomhusmiljö när jag minst anar det kan gå och bli blind. Ett minst sagt problematiskt tillstånd. Dessutom har jag på känn att jag inte ser riktigt klok ut.

Så vad gör man? Går och klipper sig, säger du. Men ska detta oresonabla fenomen verkligen få styra mitt liv på det sättet?

Det här är inte heller första gången jag hamnar i klinch med vädret. I protest mot en utdragen vinter plockas skinnjackan alltid fram första mars, nollgradigt väder till trots. Och om sommaren visar sig vara för varm för svarta jeans, ska väl inte jag behöva lida för det?

Nej, nu är det faktiskt nog. Vädret, denna i fikarum så omtalade företeelse, har fått styra och ställa allt för länge nu. Det är dags att någon reser sig och gör en markering.

I sommar kan du mycket väl komma att se en svartklädd ung man på Kungsbackas gator, med håret i ansiktet och förmodad vätskebrist. Höj då en näve för motståndsrörelsen. Vädrets gudar kanske ser dig, den unge mannen gör det tyvärr inte.