Krönika: Att gräva ett hål

Av Annika Lundby

När man bor på en plats där allt tio centimeter ner i marken är ett enda stort stenröse är det inte alltid så roligt att ta sig an ett grävprojekt i trädgården. Men efter att ha skjutit på att få ner nytt staket i några år kunde vi efter vintern inte längre blunda för detta faktum. Att det gamla staketet som stått framför huset sedan 1976, och som fram till för ett par år sedan var i gott skick, nu till slut gjort sitt. Bort med det gamla och så börja gräva. Då jag är förste-grävare hemma föll det på min lott att gräva de femton hål där stolparna skulle ner. Då vi sagt att de måste ner minst 50-60 centimeter var det bara att plocka fram spade, spett och murslev och börja gräva, spetta och ösa.

Att gräva första hålet och även andra kändes okej, tredje lite tråkigare och vid fjärde började man upprepa mantrat: ”Bara elva kvar!”. Men sedan började jag inse att det faktiskt är ganska meditativt och härligt att gräva. Och även om det tar tid att gräva varje hål och att det ibland var fysiskt tungt att försöka få upp stenar tunga som bly var det avkopplande och ett väldigt bra sätt att rensa hjärnan. Jag började även känna en tillfredställelse efter varje hål som blivit grävt. Det var som att bocka av saker på en lista. När jag körde hem från jobbet kunde jag se fram emot att gå ut och gräva ett hål innan det var dags för mat eller läxläsning med dottern.

En annan bonus till grävandet är att hastigheten förbi huset tillfälligt sjönk. Vi har 40-väg utanför, vilket innebär att de flesta susar förbi i 70 kilometer i timman. Men då jag hängde med huvudet ner i ett hål och med rumpan upp i vädret 50 centimeter från vägen sjönk hastigheten drastiskt.
Nu är alla hålen för stolparna grävda och även om det är jättehärligt att det första jobbet med staketet är gjort känns det även lite vemodigt att grävandet är över. Men inte riktigt över. Nu ska jag gräva ut för att lägga plattor mellan stolparna. Men det är bara 30 centimeter ner…