Staffan checkar ut - ofrivillig pensionär

Staffan Lingstedt är en linslus. En polis som ser polisfilmer. En deckare som läser deckare. En arbetsnarkoman som tvingas till pension och därför överväger att växla upp.
– Min fru är tio år yngre och pensionär. Nu ska jag helt plötsligt in och rota i hennes vardag? Nej nej.

Stationsbefäl Staffan Lingstedt menar på allvar att han varje dag de senaste 47 år gått till jobbet med ett leende på läpparna. Sedan dagen han blev polis 1975 har arbetet varit roligt.

När han nu fyller år för den 68:e gången, måste han dock lämna in sin polislegitimation och sitt tjänstevapen och gå i pension från myndigheten.

– Jag är en arbetsnarkoman och jag vill ha saker att göra! Jag har fått en dotter som känner likadant och hon har blivit polis i Mölndal, jag får väl leva genom henne då, säger Staffan.

"Tio man som härjade runt"

Han gjorde FN-tjänst på Cypern ”då man var lös och ledig ungkarl, ett äventyr”, patrullerade i Göteborg och fick sedan en tjänst på narkotikaroteln.

– Jag slog ihop mig med Anders Stolpe och vi startade gatulangningsgruppen i Göteborg. Vi var en grupp på tio man som härjade runt och slet in folk från höger och vänster. Till slut sa länspolismästaren att ni får lugna ner er, vi orkar inte med den takt ni sliter in folk, det kunde vara 10-12 personer på ett arbetspass!

Startade detektivbyrå

Men Staffan har även gjort annat. ”På den tiden” skulle alla poliser säga upp sig för att lönen var för låg och istället jobba på försäkringsbolag. Staffan använde 90-talet till att lämna polisen och driva en detektivfirma i tio år. Det var mer av ett säkerhetsföretag som sålde polisiära tjänster (fast de inte var poliser) till företag. Men för att någon skulle hitta dem i Gula sidorna så stod det under detektivbyrå, ”alla vet ju vad en detektiv är”.

– Visst hände det att vi spanade på otrogna män. Det var enkelt. Jag frågade varför de inte bara skiljde sig, men de ville ha bildbevis och jag kunde härja hur jag ville med min videokamera. Som polis får du inte jobba hur som helst däremot.

Men främst var det företag som köpte deras tjänster. Det kunde vara att följa en fulltankad lastbil med olja ”alla villor gick ju på olja och företagen hade jättestort svinn” eller spana på roulettverksamheten på Danmarksbåtarna; ”jag hade nog 10-12 deltidsanställda, mest brandmän som fick utbilda sig till spelare”.

Firman växte och genererade mycket pengar in men också mycket pengar ut. När hans kollega slutade blev de sista åren ensamma.

Måste våga provocera

När en polistjänst blev ledig i Halland, började han jobba i Kungsbacka – och här är han ett bekant ansikte för många. Arbetet mot narkotika har varit hans käpphäst och han har föreläst och utbildat skolpersonal och föräldrar i ämnet.

– Jag är en linslus. Och jag tycker det är kul att prata i skolorna. Jag tycker det är skojigt att få motstånd från de haschliberala. Röker du hasch blir du dum i huvudet! Man måste våga provocera lite och stå för det. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat, säger Staffan och fortsätter.

– Men fru som har jätteont i ryggen kanske skulle ha det mot smärtan, men hon skulle inte bli piggare av det. Det är en annan sak med läkemedel, där går gränsen, säger han.

Inte bli försoffad

Vad ska han göra nu då? Möjligtvis bli träningsnarkoman. När han fyllde 60 fick han stavar att använda till power walk, och efter att ha kommit över att ”det inte var manligt” går han gärna en och halv mil med dem. Han har spelat mycket fotboll och handboll och brinner för styrketräning, men kroppen har en ålder som inte alltid håller med.

– Träningsnarkoman, det gör väl inget. Men kan inte bara sätta sig i soffan och titta på alla serier, då blir man försoffad! Fysiken är det viktigaste, jag har bytt hjärtklaff två gånger och mår jättebra!

Föreläsningarna i skolorna är en av sakerna han kommer sakna. Det har funnits tankar om att åter starta bolag och fortsätta arbete med det.
– Men frugan sa: du ska inte trappa upp nu!  Jag är inte riktigt bekväm med tanken på att gå hemma.

Hur ska det gå för din fru att ha dig hemma?
– Hon har sin vardag, man måste binda upp dagen med något. Men när klockan är 21 då är jag trött. Då vill jag gå och lägga mig och läsa en bok.



 

Du har väl inte missat vår söndagstidning?

Läs e-tidningen här 

Fler reportage från familjesidorna här