Patienter som söker sig till överbelastade primärvården hänvisas söka på jour eller akutmottagningar med eller utan remiss. Akutmottagningarna är redan hårt belastade. Sjukhusen har massor av överbeläggningar, varpå någon måste skrivas ut för att en annan ska få plats. Den som åker hem men inte är frisk kommer åka som en jojo mellan olika instanser. Personalen uppmanas att arbeta fortare och unga människor blir utbrända eller söker sig ifrån vården. Det är dags för en ordentlig renovering av sjukvården som håller på att falla sönder. 



Den ”resa” jag nu ska berätta om är ingen resa till Maldiverna. Det ör en tragisk beskrivning om hur en sjuk person bollas runt och om hur en anhörig tvingas ta ett allt för stort ansvar som kräver sjukvårdskunskaper.



En äldre blev dålig strax innan jul och kände sig allmänpåverkad, hade hjärtklappning, kände obalans, kuddkänsla under fötterna, samt hade domningar och kramper i händerna. Vi kan kalla den äldre för Birgitta.



Birgitta ringde vårdcentralen, och fick en läkartid i slutet av januari. Då det togs prover och läkaren bytte ut en blodtrycksmedicin.


Symtomen blev inte bättre utan istället hittades Birgitta (hittades) i sängen av en sjukvårdskunnig anhörig med ett allt för lågt blodtryck, blek, initiativlös och frusen. 



När hon efter några dagar orkade ta sig till vårdcentralen, fann man där att hjärtat slog 140-180/min. De skickade henne med ambulans till Varbergs sjukhus.



Efter flera timmars väntan på Varbergs akut, där hon låg bland patienter med hosta och feber, bytte en läkare ut hennes blodtryckssänkande till ett annat läkemedel och skickade sedan hem henne igen. Samtidigt skickade en remiss till hjärtmottagningen i Kungsbacka för uppföljning.



Då Birgitta blev sämre och nu även hade besvärlig hosta, inte fick läkartid förrän i maj, och ingen hört av sig åkte den anhörige till hjärtmottagningen och frågade om remissen angående uppföljning från Varbergs sjukhus. Men, de hittade ingen remiss och därefter låste sig deras datorsystem. Då åkte den anhörige  till vårdcentralen för att fråga om de möjligtvis fått remissen.  Men, de hade inte fått den. Däremot kunde de i datorn se att hjärtmottagningen skickat tillbaka remissen till Varbergs sjukhus. De hade skrivit att vårdcentralen skulle följa upp, men om detta visste vårdcentralen ingenting. 



Den anhörige bad att läkaren på vårdcentralen skulle  ringa upp. När han ringde beklagade han sig för hur det blivit. Han sade att han trodde att Birgitta blivit inlagd för utredning då han hade skrivit en remiss till sjukhuset.  Hjärtat hade slagit så fort att de inte kunnat räkna slagen. Det fanns risk att Birgitta kunde få en hjärtinfarkt eller ramla och få en allvarlig blödning. Han skulle skriva en ny remiss och bad den anhörige köra ner Birgitta till Varbergs akutmottagning igen.



På akuten blev Birgitta sämre och fick feber. Den anhörige fick propsa om att hon skulle läggas in. Hon lades in på akutvårdsavdelningen där det rådde magsjuka, och hon blev smittad. Det fanns risk för att hon inte kunde tillgodogöra sig sina nyinsatta läkemedel för hjärtklappning. Men hon skickades hem med diareé, hosta och hög feber.



När den anhörige kom hem till henne dagen efter var Birgitta rejält allmänpåverkad och var sängliggande. Blodtrycket var åter extremt lågt, 80/40 mmHg. Hon ville inte åka in på nytt och som hon sade ”besvära läkarna”. Den anhörige fick tillbringa hela dagen hos henne och ge vätska, små klunkar för att hålla blodtrycket uppe. Likadant var det dagen efteråt då trycket återigen sjönk och den anhörige fick börja om med vätska. 



Vad hade hänt om den äldre inte hade sjukvårdskunnig anhörig? Vad hade hänt om den anhörige inte var ledig? Är det så här vår sjukvård ska se ut?



Med vänlig hälsning ”anhörig”