”Värst vad du är hiater nu på månnen”

"På månnen", "killing", ”traba” ”hiater” ”viunnersam” och ”bränne”. Jag tycker det är kul med dialekter. På jobbet brukar kollegorna påpeka, hyfsat snällt ska jag tillägga, mina olika dialektord och uttryck jag använder. ”Nu på månnen ringde…”, säger jag och kollegan ler lite och skrattar. ”Ja, du och månnen”. Eller när vi i köket satt och pratade om katter och jag berättar att mina föräldrar har en ”sån söt källing”. De flesta satt som frågetecken, förutom någon med koppling till Skåne som visste vad jag menade. En kattunge så klart. För de som inte vet betyder traba, där jag kommer ifrån, typ att det går utför eller har blivit sämre. Och hiater är när man är stressad. Viunnersam, då är att man är förveten eller nyfiken och bränne är så klart ved.

Jag tycker dialekter är jättefascinerande och något vi ska försöka bevara. Sedan är ju språket alltid levande och nya ord tillkommer och andra glöms bort. När jag var yngre ville jag gärna prata utan dialekt. Och jag tyckte att mitt sätt att prata var helt neutralt. Det har jag förstått att det inte är. När jag bodde och pluggade i Uppsala och var inneboende hos en kvinna med väldigt utpräglad lokal dialekt fick både jag och min rumskompis veta att vi inte kunde gömma var vi kom ifrån. Kompisen som hyrde vardagsrummet blev därför kallade Smålänningen och jag från Varberg fick bli Göteborgaren. Inte helt korrekt namn kan jag i och för sig tycka.

Ett annat tillfälle där jag blev uppmärksammad gällande min dialekt var när jag intervjuade en man om just dialekter. Han sa ganska snart att jag inte fick berätta varifrån jag kom och så började han nysta. ”Halland, helt klart. Mellersta. Ja, Varbergstrakten”, började han och tro det eller ej så kunde han peka ut Veddige som min dialekt. Ganska fascinerande.

För några veckor sedan satt familjen vid bordet och fikade och så frågade dottern om hon kunde få ett kex men hon uttalade det kex med Stockholmsdialekt. Jag blev alldeles kall. Har jag inte fört min dialekt vidare? Det blev snabbt en kurs i olika ord och att kex absolut inte får uttalas kex utan så som det ska låta, ”chex”.

Men kanske är hon precis som jag och vill prata rikssvenska till en början för att sedan inse tjusningen i att vi inte alla pratar likadant.