Krönika: Spring i benen – men inte på löparbanan

Av Johanna Simonsson

I lördags fylldes Slottsskogen med glada familjer, soldyrkande ungdomar och såklart – människor med spring i benen.

Personligen skulle det aldrig falla mig in att springa 21 kilometer på asfalt bredvid tävlingsinriktade personer. Det skulle aldrig falla mig in att springa 21 kilometer. Punkt. Det skulle aldrig ens falla mig in att springa en löprunda. Jag är personen som knappt tar kraft att springa till bussen. Och när jag väl gör det anländer jag på sätet med en puls hög som en skyskrapa och en andning som går i samma takt som en kolibris vingslag.

Därför blev jag lite ställd när min pojkvän frågade om inte sonen skulle göra sin debut på löparbanan. Inte så konstigt att komma från pojkvännen egentligen, han har ju själv sprungit flera Göteborgsvarv genom åren. Så visst, klart lill-grabben ska springa. Det är ju i princip det den lilla ett och ett halvt-åringen gör hela tiden ändå.

Vi anländer till familjeområdet med hoppborgar, bollaktiviteter och matstånd. Han sitter lugnt i vagnen medan vi hämtar ut hans medalj, en banan och en t-shirt. När tröjan är på och bananen uppäten vill han prompt upp ur vagnen och väl nere på gräset tar han fart. Jag hinner knappt ikapp honom när han försvinner bort i riktning mot hoppsoffan. Den sprintar han snabbt förbi, det är ju såklart trapporna bakom som ska utforskas istället. Efter en gedigen uppvärmning återvänder vi till familjeområdet och gör oss redo för Minivarvet på 210 meter. Han är taggad och vill helst av allt smita under startbandet.

”Minisprinters kan springa så många varv benen bär,” står det på Göteborgsvarvets hemsida. I vårat fall blev det knappt ett första varv. När han sprang över startlinjen var det tio otroligt snabba steg. Sen tog det stopp och han skulle absolut upp i min famn istället. Vi sprang några steg ihop innan han tillslut ville ner och springa sista biten själv. Gladast blev han när han vid mållinjen möttes av såpbubblor.

Minivarvet Trail, en bana vid träd med lite upp- och nedförsbackar, som låg intill blev en större hit. Med sin hand i min hela vägen, rundade han banan på egna ben. När min pojkvän försökte sig på ett tredje varv tog det däremot stopp. Han gick fem steg in på banan, sen raka vägen ut under bandet. Nu var det färdigsprunget för idag. Åtminstone på banor, gräsmattan fungerade fortfarande utmärkt att sprinta iväg långa sträckor på. Med en medalj runt halsen och en macka i handen var han supernöjd.

Nej, han brås nog på sin mamma. Att springa strukturerat är inget att ha. Han har ändå mer spring i benen än vad jag kan stoltsera med. För det är klart jag vaknade med träningsvärk på söndagen efter mina 420 meter.