Svårt bedöma vilka fall som ska utredas

Av Kristian Alm

# Mannen misshandlade hustrun grovt inför de fem barnen som skrek åt pappan att sluta.
# Barnet hade inte vinterkläder, hämtades ofta sent och ibland luktade mamman alkohol.
Två händelser med helt olika tyngd - men båda ska resultera i en orosanmälan.

Utgångspunkten är klar – finns det tydliga tecken på att ett barn far illa ska en orosanmälan göras. För skolpersonal, polis och vårdpersonal är det lagbrott att inte anmäla, och den som trots kunskap om missförhållanden låter bli kan till och med dömas till fängelse.
Socialstyrelsen ger följande beskrivning vad som kan resultera i en orosanmälan:
Barn som i hemmet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, eller försummelse
Barnet som har allvarliga relationsproblem till sin familj
Barn som lever i en miljö där våld och hot om våld förekommer.
Barn som far illa på grund av eget missbruk, kriminalitet eller självdestruktivt beteende.
Barn som utsätts för hot, våld eller andra övergrepp från jämnåriga
Barn med stora problem i skolan föranledda av en social problematik

Ingen tvekan
Ibland är det ingen tvekan, som i det första fallet i början av artikeln. Det handlar om en familj i Kungsbacka där mannen förra året dömdes till fängelse för grov kvinnofridskränkning.
Det var en skakande historia som kom fram under rättegången.
Mannen slog och sparkade sin hustru gång på gång. Han bet henne, drog i håret och klämde hennes fingrar. Sedan virade han en handduk hårt runt hennes hals och drog åt.
Parets gemensamma barn bevittnade allt, grät, protesterade och bad förgäves pappan sluta.
Att polisen gjorde orosanmälan är självklart – det handlade dessutom om barnfridsbrott, som infördes förra sommaren som ett sätt att stärka barnens situation. De betraktas nu som brottsoffer om de tvingas bevittna våld, även om de själva inte utsatts för slag.

Våld vanligt
Även om brottet i det här fallet var ovanligt grovt, är anmälningar från polis och skola där man misstänker våld vanligt.
– Våld i nära relation är den mest förekommande problematiken vid orosanmälningar, bekräftar verksamhetschef Ann Törnqvist.
Men det finns ju många andra fall där man hamnar i en gråzon, och där personal i skola och vård måste tolka tecken på hur barnet mår.
En mindre studie på socionomprogrammet i Göteborg 2008 undersökte hur förskolepersonal reagerade på ett tänkt fall:
det handlade om ett barn som ofta lämnas för tidigt, hämtas för sent, ibland inte har varma kläder och där föräldern ett par gånger luktat alkohol vid hämtning.
Trots att författarna till studien menar att det här är tydliga tecken som borde föranleda en orosanmälan, var det inget förstahandsval för förskollärarna. En av de dem svarade:
”Det blir en sådan jättestor grej med socialtjänsten, det är det ju, det blir ju väldigt stort. Om man inte är säker på någonting så tycker man det är fruktansvärt och göra någonting och så kanske det inte var så."
Förskollärarna vill hellre försöka stötta. Som en av de intervjuade uttrycker det:
"Det är jätteviktigt att ha en nära relation till föräldrarna så att de känner förtroende för personalen. Alla har det jobbigt ibland och då skall föräldrarna känna att de kan prata med personalen".

Tydliga rutiner
Men tanken med lagen är att det är socialförvaltningen som ska göra den bedömningen. Där finns tydliga rutiner:
Kommer det in en orosanmälan görs en akut bedömning inom 24 timmar – en skyddsbedömning. Därefter görs en förhandsbedömning om en utredning ska inledas. Då talar man med anmälaren, vårdnadshavare och barnet för att få mer information.
Och ofta stannar det här – livssituationen för barnet är inte så allvarlig att någon ytterligare utredning behövs. Rikssiffror visar att runt 60 procent av alla anmälningar inte utreds vidare.
Och även om det blir utredning och föräldrarna erbjuds stöd (till exempel föräldrasamtal, gruppverksamhet för barn eller medling) är det frivilligt. Det innebär att de kan fortsätta leva som tidigare. I studien från socionomprogrammet påpekar förskollärare att det kännas omotiverat att anmäla misstanke om att ett barn far illa då man inte vet om barnet verkligen blir hjälpt efter anmälan.
En svår balansgång alltså – både för de som enligt lagen måste anmäla, och för socialförvaltningen som ska försöka stötta.

Läs också:
Orosanmälningarna allt fler i Kungsbacka



Källor:
Socialstyrelsen: Barn som far illa
eller riskerar att fara illa
Att anmäla eller inte anmäla? C-uppsats socionomprogrammet Göteborg