Maken dog i covid – Hillevi söker svar

Av Christina Wagner

Hillevi Fredriksson-Björk förlorade sin man i covid-19 allt för tidigt samtidigt som hon själv drabbades av sjukdomen och efterföljande postcovid. Hon söker förklaringar på hur det kunde gå så illa, och drivs av att andra inte ska behöva gå igenom samma sak. Allt samtidigt som livet måste gå vidare.

Hillevi Fredriksson-Björk har just haft sin första jul utan sin man Hans-Erik "Ludde" Fredriksson och fått fira vad som skulle ha varit makens 70-årsdag den 28 januari. Minnesgudstjänsten var i november. Saknaden är helt enkelt väldigt stor sedan Ludde avled den 27 maj förra året.
– Han gjorde alltid maten till jul och nyår var vår förlovningsdag. Det här är fruktansvärt, säger Hillevi Fredriksson-Björk, som delat sitt liv med Ludde sedan 1986.
De insjuknade i covid-19 den 23 och 24 april förra året, Hillevi först.
– Vi föll på målsnöret. Vi fick först bokat tid för vaccination i april, han tog sprutan den 21:e på onsdagen och blev sämre efter åtta dagar. Torsdagen den 29:e åkte han in till Capio närakut på Kungsbacka sjukhus, han fick vänta nästan två timmar innan han fick hjälp, berättar Hillevi.
Själv låg hon sjuk hemma med hög feber, orkade ingenting. Maken skickades hem.
– Han var där på kvällen torsdagen 29 april. Han tog bilen, men klarade inte att köra hem så matt var han. Då har han ändå kört lastbil i många år med allt vad det innebär, men orkade ändå inte.
Läkaren mätte syresättningen i blodet, en kritisk faktor för att bedöma hälsoläget, genom så kallat POX-värde. Helst ska syresättningen ligga på över 96 procent.
– Enligt läkaren hade min man 98 procent. Så Ludde fick köra hem igen, utmattad som han var. Infektionen hade då startat sin skadliga process på hans lungor, säger Hillevi.

Hjälp med kartläggning
Hillevi Fredriksson-Björk är en av dem som under året vänt sig till Patientnämnden i Halland, och till makens olika vårdgivare, för att reda ut omständigheterna kring hans insjuknande och död. Hon menar bland annat att maken borde undersökts närmare på Capio närakut, eftersom han var i riskgrupp.
– Läkaren skulle ha kollat tempen, tagit blodtrycket. De kollade inte i hans journal. Läkaren medgav i intervju på telefon sen att det varit stressigt, men det är inte absolut ingen ursäkt. Det är en klar regel vid covidpatienter att se en patientjournal och ta temp och blodtryck, särskilt när inte läkaren har träffat patienten innan, säger Hillevi, som också fick köra dit med extra kläder trots att hon var sjuk.
– Han hade glömt ta med för han kände sig så pass dålig och trodde sig bli remitterad vidare till sjukhus. När man har en sådan allvarlig covid fungerar inte hjärnan och minnet alls, ena stunden är man jättetrött för att andra stunden känna sig lite piggare. Konstigt nog gör sjukdomen att man inte alltid känner sig så sjuk, det var det som lurade oss, Ludde skämtade om saker till och med med vänner på FB och mig när han senare var på sjukhuset, förklarar hon.
Själv var Ludde aldrig nöjd med vårdbesöket i Kungsbacka, något som Hillevi tagit fasta på.
– Han tyckte själv att han fått dåligt bemötande och att han inte blivit kollad ordentligt.

Ifrågasätter vården
Patientnämnden agerar enligt lag och ska fungera som en oberoende instans dit patienter, brukare och närstående kan vända sig till för klagomål och synpunkter.
Även om varje vårdgivare sedan 2018 i större utsträckning ska bemöta klagomål och synpunkter själva, ger Patientnämnden fortfarande råd och stöd i stor utsträckning för kontakter med vården. Fokus är patientsäkerhet, däremot har inte nämnden hand om tillsyn eller anmälningspåföljder.
Hillevi Fredriksson-Björk anser att mycket i makens vård kunde ha gjorts bättre, och ifrågasätter hanteringen ur flera aspekter. Hon menar att vaccinationen borde gjorts tillgänglig tidigare för personer över 65, speciellt eftersom Ludde var i riskgrupp och dessutom i ett konstaterat riskyrke i och med trafiklärarjobbet på MTG, Motorbranschens tekniska gymnasium. När distansundervisningen släpptes av regeringen den första april 2021 fick Ludde mer elever på MTG och dessutom byta bilar. Normalt hade han sina fasta elever, men nu fick han även ta andra.
– Vaccinet kom för sent. Min man var i riskgrupp för tidig vaccination, det var olika i olika regioner när riskgrupperna fick börja ta vaccin. Region Halland borde ha följt patientsäkerhetslagen i första hand. I Västmanland vaccinerade de inte i turordning, de tog in alla riskgrupper med en gång oavsett ålder. Ska det vara sån skillnad var man bor i Sverige?

Jobbet kan ha bidragit
Några elever från MTG anordnade en minneskaravan i början av juni, när de fick reda på att han avlidit. Tidigare var Ludde även omtyckt lärare på Elof Lindälvs gymnasium.
Som trafikinstruktör löpte han 2,72 procent högre risk att bli smittad enligt CAM, Centrum för arbetsmiljömedicin. Hillevi tror bestämt att det var på MTG han blev smittad.
– Han kunde ju inte jobba hemifrån. Men Arbetsmiljöverket lade ner utredning i brist på bevis. När jag hörde av mig till dem sa de att det är arbetsgivaren som måste anmäla, de kan inte tvinga dem. Och jag får ju inte anmäla att han blev sjuk på jobbet, då ska jag ha fullmakt för honom. Men han har ju avlidit, så det går ju inte.
Capios närakut på Kungsbacka sjukhus har haft två muntliga samtal med Hillevi Fredriksson-Björk för att reda ut förloppet då maken kom till akuten den 29 april, det hänvisar de också till när Patientnämnden efterfrågat deras svar på händelsen. Närakuten har även diskuterat fallet i deras personalgrupp, för att se vad som kunde göras bättre.

Systersonen larmade
Dagen efter att Ludde skickats hem från akuten i Kungsbacka fick paret rådet att köpa en POX-mätare på apotek. Två dagar efter visade det sig att Ludde drabbats av så kallad tyst hypoxi, snabbt syremättnadsfall. Det framstår då som man är opåverkad, fast det egentligen är precis tvärtom.
– Min systerson jobbar på IVA. Han åkte hit och kollade upp oss på kvällen, det var strax före klockan 21 den 1 maj, Arbetarnas dag. Det var han som ringde ambulansen, det dröjde innan de kunde komma för de fick akutsjukfall, så de kom först klockan 23 på kvällen.
Vad som inte framgick då var att Ludde var mer illa däran än Hillevi.
– De gjorde ansträngningstest i sovrummet innan de tog med oss i ambulansen, min man låg på 90 och jag 88. Min man och jag gick ut själva, minns hon.
Trodde han skulle komma hem
Väl på Varbergs sjukhus lades de in på akutavdelningen separat. Infektionsavdelningen Hillevi hamnade på lades ironiskt nog ner redan en månad senare.
– De tog prover på honom, en läkare sa att min man var rätt så pigg. Ludde tog kort på mig när jag var inne på sjukhuset, vi var avskilda och fick inte gå in till varandra. Det sista jag gjorde när vi skildes åt var att skicka en slängkyss genom glasrutan. Han skickade tillbaka och log, trodde själv att han skulle komma hem snart ”Jag tror jag kommer hem på fredag, kanske nästa vecka".
Det trodde läkarna på sjukhuset i Varberg också. I journalen går det att läsa att Ludde troligen kan bli utskriven 7 maj, eller eventuellt veckan efter. Men så blir det inte. Ludde avled på IVA i Varberg den 27 maj 2021.
Även i Varberg fokuserade man bara på här och nu, menar Hillevi, och tittade inte bakåt i Hans-Eriks journal. Makens hälsoläge medgav inte viss behandling.

Livet efter
Hillevi Fredriksson-Björk tillfrisknade så småningom och kunde lämna sjukhuset. Hon dras än i dag med postcovidsymptom, förutom den stora saknaden och sorgen efter sin man.
Hillevi vill gå vidare med att anmäla vården av honom till IVO, inspektionen för vård och omsorg, men vet inte när hon ska orka. Samtidigt är allting en sorgeprocess, både över livet med Ludde och över att känna sig bottenlöst ensam utan hjälp att få.
Vården som kanske kunnat göra annorlunda ger inte Hillevi maken tillbaka, men kanske hjälper det att få kontakt med andra med liknande erfarenheter.
– Jag vill att det ska komma ut hur det sker i det tysta. Ingen vet, ingen pratar, det är säkert flera som upplevt något liknande. Och om det finns fler, kanske vi kan samtala eller stödja varandra? Jag har inte stresståligheten längre att orka med allt, postcovid yttrar sig på olika sätt och det finns inget stöd i kommunen eller regionen.
Hon är besviken på bristen på stöd.
– Samhället lämnar oss som är berörda antingen med anhöriga som avlidit eller som har besvär. Det är skillnad också om någon katastrof händer i Sverige eller utomlands, ta tsunamin till exempel. Då ställer hela samhället upp, men på hemmaplan hänvisar de till präster och diakoner. De gör ett jättebra sorgearbete, men alla känner sig ju inte bekväma med att söka sig till kyrkan. Det är inte lätt när var och en ska sköta sig själv och hitta sin egen kraft. Man blir tömd.
Capio har valt att inte kommentera artikeln ytterligare.