Konsten att visa finger

Likt alla människor har jag mina svagheter såklart. Men en sak brukar jag ha koll på: Jag har svårt att bli arg på andra. Och jag tappar aldrig greppet till den grad att jag, till exempel, skulle visa fingret åt någon. Då skulle jag skämmas över mitt beteende.

Igår skämdes jag.

Vi tar det från början. Jag och Angelica reser till Köpenhamn för att lyssna till Andrea Bocelli. Efter konserten är vi 10 000 personer som tränger oss fram till bilparkeringen och tågstationen i årets värsta busväder. Kallt, ihärdigt regn frampiskas av en isande västvind. Våra paraplyer, som ofta vänds ut-och-in, hjälper oss föga. I folkmassan knuffas jag för nära ett övergångsställe fyllt av vattenpölar. Och där kommer en stor bil. Nej, nej! Däcken pressar upp den perfekta vågen som väller rakt över mina ben.

Vi kommer till tågstationen. Vi blev lovade extrainsatta tåg, men de ställdes in. Dock skulle ett annat komma om 30 minuter. Informationstavlan anger det aktuella spåret och där står vi med flera hundra andra stelfrusna Bocelli fans och väntar. Till slut kommer tåget. Men på fel spår! På andra sidan perrongen! Det blir rusning mot trapporna, upp till gångbron, över mot andra sidan, men… Där åker tåget iväg. Ingen hann dit.

Stor besvikelse och allmän oreda bryter ut. Efter mycket om och men dyker ny information upp: nästa tåg kommer om 40 minuter, på samma spår som det första skulle ha kommit. Vi väntar. Frusna, irriterade, blöta. Denna gång ställer jag mig högt upp i trappan, i fall att. Och tur var väl det, för när jag ser ljuset från tåget ser jag att det är på fel spår. Igen! ”Spring!” ropar jag till alla på perrongen. 

Jag tar täten och sprintar av alla krafter över gångbron och nedför nästa trappa. Jag hinner fram till tåget just som det stänger sina dörrar. Jag ställer mig mitt i öppningen och känner hur dörrarna klämmer åt bröstkorgen. Jag ropar till konduktören att hålla tåget endast en minut. Jag förklarar vänligt med bestämt att de är skyldiga att vänta på oss efter all deras missvisande information. Folk skulle inte komma hem annars.

Jag tar för givet att min ansträngning att försöka hjälpa Angelica och de andra resenärerna skulle mötas med samma välvilja från konduktören. Men istället slår han dövörat till och knuffar ut mig från dörröppningen. Sekunden senare börjar tåget rulla. Nu rusar blodet hett i mina ådror och jag bankar hårt med handflatan på tågrutan i ett sista desperat försök. Men jag ignoreras helt. Och just som Angelica och de övriga resenärerna når perrongen i stor besvikelse flyger min hand upp, tillsynes helt utanför min kontroll, och ett finger sträcks ut mot konduktören. 

Vi tvingas ta oss till Metron. Där hittar vi till slut rätt tåg tillbaka. På vägen skäms jag över mitt beteende, trots allt. Och min handflata gör jätteont. Väl tillbaka till hotellet, genomfrusna och trötta, kraschar vi i sängen. Men efter att ha tagit några djupa andetag inser jag något. I min ilska över att inte ha kunnat stannat tåget hade jag visat fel finger. Det var pekfingret som vecklades ut, inget annat. Inte ens det kunde jag göra rätt. 

Men ändå, vad skönt! Nu kunde jag sova gott. Utan att skämmas. Jag hade bara visat pekfingret till konduktören. Men det kunde han gott få ta.

”Tack för en magisk kväll”, säger Angelica och pussar mig på kinden.

”Ja, konserten var i alla fall helt magisk.”