Årskrönika: Polisen som vågade bjuda på känslor

Av Johanna Simonsson

Då jag spenderat drygt hälften av detta året hemma med min lille son har mina journalistiska möten varit begränsade. Av naturliga skäl fick penna och anteckningsblock (kanske snarare tangentbord och skärm) läggas åt sidan för förmån av blöjor, vakna nätter och såklart massa mys.

Trots det har jag ändå hunnit samla på mig några möten som fastnat lite extra. Som när jag under sensommaren vandrade runt i korridorerna på Kungsbacka sjukhus med Rödakorsvärdar. I röda västar gick de runt och donera osjälviskt både sin tid och energi för att hjälpa patienter.

När hösten nalkades fick jag dessutom ett rikligt energitillskott från Natalie Tellin medan hon berättade om sitt Robinson-äventyr, såväl som hennes fartfyllda liv. Badhusparken fylldes av hennes smittsamma skratt när hon klart och tydligt konstaterade att orden "Robinson" och "roligt" inte gick ihop.

Under vintern var det fokus på nålar och bläck. Eftersom jag inte längre vet hur många tatueringar jag har var det kanske inte så förvånade när lotten kom till mig att skriva ett reportage på ämnet. Jag ska inte förneka att suget ökade rejält efter att återigen lägga mig i tatueringsstolen och se ett konstverk/minne sakta (och smärtsamt) ta form.

Det som kanske ändå stannat med mig mest i år är samtalet jag hade med polisen Sofie Konkell efter att skelettdelar från Ali Reza hittats flera år efter att en man från Kungsbacka dömts för mordet. I närmare en timme berättade hon ofiltrerat om fallet, utredningen och lättnaden hon kände.

– Jag har levt med detta i åtta år. Jag har haft otroligt mycket kontakt med de anhöriga hela tiden och det har varit sån vansinnessorg för dem att inte veta vad som har hänt och inte ha någonting att få lägga i en grav. Nu kan vi äntligen ge dem det, sa hon.

Jag var beredd på ett rutinsamtal men hennes otroliga engagemang och känslor för familjen gjorde att historien utvecklades. Det är just sådana ögonblick – de som stannar kvar även efter att orden är skrivna och blocket är stängt (eller skärmen nedsläckt) – som påminner mig om varför jag älskar journalistiken. Oavsett om det handlar om att fånga glädjen, sorgen eller det mänskliga i berättelserna, är det möten som dessa som gör att jag känner mig privilegierad att få berätta dem.

Läs även:

Polisen lättad efter mordfynd: "Levt med detta i åtta år"

Tatueringar – trenden som aldrig försvann

Eldsjälar ger hjälp till besökare på sjukhuset

Natalie om Robinson: "Det är bara att köra på"