Mitt 2023: Kattungar och hejarklackar

Av Eric Andersson

I rollen som både sport- och allmänreporter är få dagar den andra lik. Det är inte ovanligt att man efter en bandymatch lämnar Sjöaremossen sent på kvällen för att morgonen därpå dyka in i något helt annat ämne, typ som att intervjua ukrainska ortopedingenjörer som är på studiebesök i Kungsbacka.

När jag gräver i minnesbanken är det tre jobb under året som sticker ut på olika sätt – en stark historia, ett besök som oväntat fastnat i skallen och det jobbet som var roligast att göra.

Att höra och få berätta Nikita Zhigalovs historia, som tillsammans med sin ukrainska fru flydde från ett skyddsrum i Charkiv till Kungsbacka och Hanhals Kings, var starkt. Det var också första gången jag fick anlita en tolk för att kunna kommunicera. För att möjliggöra intervjun fick dåvarande tränaren Dmitri Milchakov, som pratar både ryska och svenska, ställa upp som translator.

I samband med en artikel om registreringskrav på katter besökte jag Karin Sundgren på Djurskyddet Norra Halland. Där bodde en av de minsta varelserna jag sett – kattungen Bono som inte var större än att han kunde ligga raklång i min handflata. Han hade inte fått någon lätt start på livet utan drabbats av både kattsnuva, öronskabb och magproblem.

Efter besöket har jag flera gånger genom deras Facebooksida försökt luska fram information om hur det gick för Bono. Det är en fråga jag fortfarande inte har svaret på, och kanske vill jag inte veta. Det är nog bättre att fortsätta hoppas att han klarade sig och hamnade i en vettig familj.

Lite märkligt är det att just det mötet har fastnat, för jag är ingen kattmänniska. Dels är jag är allergisk, men främst för att jag tycker det är opålitliga djur som ena stunden vill bli klappade för att tre sekunder senare sätta klorna i armen på en. Men Bono var härlig!

Sen har vi jobbet om ungdomsklackarna som hade börjat dyka upp här och var vilket var otroligt roligt att göra. För att samla in material till artikeln hakade jag på 12-åringarna i Onsala Ultras under deras tifotillverkning i en friggebod. Det var beundransvärt att se och höra hur mycket tid och energi de faktiskt lägger ner för att slutprodukten skulle bli bra.

Det har också varit kul att följa hur grabbarna har växlat upp under året. På Instagram har man kunnat se att de på något vänster fått tag i en projektor som utvecklat tifotillverkningen. De har också tryckt upp egen merch i form av tröjor, halsdukar och klistermärken. Att verksamheten finansieras genom att sno pant från sina familjer gör det inte mindre älskvärt.