Krönika: Snusk och högkultur i en salig blandning

Av Andreas Scheffel

För ett par veckor sedan gick årets upplaga av Bokmässan av stapeln och jag var där som sig bör. Faktum är att jag har besökt samtliga upplagor sen 1993, bortsett från den där märkliga varianten som kördes under pandemin när det bara var seminarier och inträdet kostade hutlöst mycket.

Denna flitighet ska ses i ljuset av att jag inte jobbar i branschen eller ens är särskilt mycket av en bokmal. På ett år läser jag kanske 4–5 skönlitterära verk och utöver det ungefär lika många faktaböcker. Det är verkligen inte mycket jämfört med de riktiga bokslukarna. Både mitt kulturintresse och mitt samlande riktas i första hand mot andra horisonter, även om jag ska erkänna att det kan kittla till i nördnerven när jag står med en sällsynt förstautgåva i handen. Men Bokmässan missar jag inte för allt smör i Småland. Varför?

Jo, men det är ju nåt visst med denna tillställning som likt ingen annan blandar högkultur med rå kommersialism. Att botanisera i årets skörd av litteratur är förstås trevligt, men den verkliga behållningen är minglet. För här pratar alla med alla utan att det känns det minsta tillgjort eller konstigt. Det är som att de sociala spärrarna släpper när både känningar och kändisar trängs mellan montrar och programpunkter. Ta bara årets upplaga som exempel. Inom tidsramen av en timma hinner jag stöta ihop med en gammal vän som jag inte har träffat på över tio år, glida förbi ett samtal mellan journalisten Martin Schibbye och epadunkdrottningen Fröken Snusk, prata om storheten i KonstAB och Varanteatern med konstnären Marianne Lindberg De Geer och nästan krocka med förre höjdhopparen Stefan Holm. Det säger nåt om bredden.

Ett av mitt livs märkligaste ögonblick utspelade sig på ett av mina första besök på Bokmässan. Det här var i mitten av 90-talet när internet fortfarande var en ny, häftig grej. Jag och en vän strosade runt bland montrarna och kom fram till ett ställe som visade upp ett gäng datorer med uppkoppling. Ingen av oss hade testat internet, så vi blev förstås nyfikna och smög oss in. En säljare, som ju säkert mest var intresserad av att kränga datorer, hade förbarmande med två nyfikna gossar och visade hur det gick till att använda en sökmotor. Vips så hade vi hittat flera sidor om tv-spel, som var vårt stora intresse. Just när vi står där och storögt spanar in sida efter sida så kommer ett kamerateam fram till oss och filmar och ställer frågor. Senare på kvällen kan vi se oss själva på Västnytt. Det är sannerligen inte alla som kan skryta med att deras första möte med internet blev ett nyhetsinslag.

Bokmässan är en tung institution som varje år utsätts för kritik från olika håll. En alkoholdränkt firmafest för förlagsbranschen säger nån, ett kommersiellt jippo där bara de stora drakarna får ta plats säger en annan. Det bråkas kring vilka som blir inbjudna och vilka som inte blir det. Mycket av kritiken är rättfärdigad och viktig, Bokmässan ska granskas hårt.

Men i denna tid av kulturförakt ska vi också vara glada att den finns. Här får kulturen ta precis hur stor plats som helst under fyra dagar och jag tycker faktiskt att det är helt underbart.