Krönika: Glappet mellan generationer

Av Richard Forsberg

Jag befinner mig på en märklig plats i livet. I dagarna fyller jag jämt, jämnare än någonsin tror jag. Ett halvt liv, om jag ska vara balanserat pessimistisk/realistisk. Att jag fyller 40 i dagarna betyder åtminstone en sak. Att jag är född 1983. Utöver det är jag mer osäker. En osäkerhet jag tror jag delar med många av mina årskamrater. Åtminstone de av oss som snöat in på generationsglappet mellan Generation X och Millennials. För, jag har aldrig riktigt känt mig hemma i någon beskrivning av de två. Eller kanske, jag känner mig hemma i båda två. Eller inte hemma som i hem-hemma. Men ni fattar? Det är som att båda läger är goda vänner, jag kan bo över, en natt. Kanske två. Men att stanna en vecka? Nja, då skaver det.

Eftersom jag fyller 40 så föreföll det naturligt att viga denna krönika åt någon form av krishantering. Men när jag började researcha om vad som skrivits i ämnet så stötte jag bara på uttryck och teman som: ”den kränkande realiteten” ”Åldersrelaterade kriser” ”Utseendemässiga defekter”. Jag blev bara deprimerad. När jag blir deprimerad fokuserar jag på saker som inte är viktiga. Som exempelvis ett ändlöst scrollande i Instagram Reels. Där fann jag glappet. Glappet jag tillhör: Xennials

En Xennial är en person som står mitt emellan Generation X och Millennials. Vi är den generation som föddes från mitten av 1970-talet till början av 1980-talet. Vad som gör just detta lilla glapp i historien unikt är att vi har upplevt både den analoga och den digitala tidsåldern. Vi är tillräckligt gamla för att minnas hur livet var innan internet och smartphones, men tillräckligt unga för att ha anammat den nya teknologin när den blev tillgänglig. Vi växte upp med analoga teknologier som VHS-kassetter och med enstaka datorer i klassrummet. Men vi var i en väldigt formbar ålder och anammade snabbt den nya digitala teknologin när den blev tillgänglig. Vi har upplevt internets födelse och har sett hur teknologin har utvecklats över tid. Självklart är detta generaliseringar. Det finns individer i alla åldrar som är direkt resistenta mot ny teknik, nya tankar och metoder. Det finns individer i alla åldrar som anammar de samma. Det är generaliseringar. Alla svenskar födda under 40- till 60-talet fick inte ett förstahandskontrakt, ett heltidsarbete, en charterresa och en handskakning av Tage Erlander på sin 16-årsdag. Nästan alla. Men inte alla.

En av de största fördelarna med att vara en Xennial är som sagt att vi har en förståelse för både den analoga och den digitala världen. Vi har minnen av hur det var att skriva brev till vänner och familj, men vi har också anammat de nya kommunikationsverktygen. Vi har förmågan att navigera i båda världarna och förstå vad som är viktigt för oss. Det gör oss också till utmärkta tolkar över generationsgränserna. Vi balanserar mellan att bevara det som är viktigt från det förflutna och att omfamna det som är nytt och spännande i framtiden. Vi värderar traditioner, men vi är också villiga att bryta med konventionerna när det behövs.
Ju mer jag läser om begreppet desto mer känner jag igen mig. Att vara en Xennial är att ha en unik position i historien, och det är en position som vi kan använda för att skapa en bättre framtid för oss själva och andra. Vi står tillexempel inför en revolution vad gäller AI. När krutdammet har lagt sig kommer vi behöva tolkarna. De som har förmågan att förstå och navigera i både den analoga och den digitala världen.

Att Xennial också låter som ett läkemedel jag bör ta mot tunnhårighet, för libido, balanserat blodtryck, starkare knän, färre gråa hår, bättre syn och ett rimligare midjemått. Det må vara hänt, jag känner mig hemma.