Krönika: Ett år på sjukhusgolvet

Av Filippa Andersson

Det har gått drygt ett år sedan jag stod på scenen i Vasaparkens stora aula tillsammans med klassen och svor läkareden. ”Läkaren ska i sin gärning alltid ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta.” Efter fem och ett halvt år skulle vi äntligen ut i arbetslivet. Vissa lastade flyttlasset till Varberg, andra flög till Luleå men gemensamt var att vi numera inte längre kunde gömma oss bakom den trygga studentskylten på sjukhusskjortan.

Att alltid ha patientens bästa som främsta mål kändes givet under utbildningen. Hela meningen med sjukvård är ju just att bota, lindra och trösta. Att komma ut i arbetslivet var därför lite av en chock. Jag förstod allt eftersom att den ed vi så självklart svurit på examensdagen inte alltid är så enkel att följa ute på sjukhusgolvet. Att sparkrav, nedskärningar och anställningsstopp hindrar oss från det jobb vi hade velat utföra och tvingar oss till svåra etiska dilemman.

Det är min första dag på hjärtavdelningen. Jag sitter i läkarexpeditionen och överallt piper maskiner för att varna om hjärtan som envisas med att slå för snabbt, för långsamt eller oregelbundet. En vårdplatskoordinator knackar ett knack på dörren innan hon öppnar. Hon håller upp en telefon i handen som att någon väntar i andra änden och frågar varför patienten på rum 12 fortfarande är kvar. Han skulle ju hem idag och sjukresan är dessutom redan bokad. Jag stammar fram att överläkaren ville hålla kvar honom en natt till eftersom han fått ny bröstsmärta under morgonen. Jag ska precis säga att man inte kan utesluta en ny hjärtinfarkt när dörren stängs igen med ett suck och jag känner mig dum för att vi håller kvar sjuka patienter på sjukhuset.

Under jul är jag placerad på akuten. Den jullunch personalen tidigare samlats kring har dragits in. Tidigare i veckan kom ett mail om att de som arbetar under jul istället kommer få en frukt var. När jag tuggat klart på mitt äpple går jag in till nästa patient. Jag känner igen honom direkt trots syrgasmasken som täcker halva ansiktet. Jag skrev ut honom igår från avdelningen en våning upp och nu är han tillbaka med samma andningsbesvär som han var inlagd för. Han rullas upp i en säng till gynekologiavdelningen där det finns en ledig plats eftersom han är för sjuk för att skickas hem. Kanske var han det igår också.

Mitt första år som läkare har varit lärorikt, spännande och pirrigt, men har också i stor mån präglats av en oro för de förändringar som sker då vården stramas åt.

För när det beslutas om anställningsstopp i redan bristyrken bygger bemanningen av våra sjukhus på vårdpersonals välvilja att jobba över, ta extrapass och korta ner lunchrasterna.

När för hög arbetsbelastning får sjuksköterskor att byta yrke och avdelningar tvingas stänga ner står sjukhussängar tomma och sjuka patienter får vård för sent.

Och när var fjärde ung läkare funderar på att byta yrke redan första året på sjukhusgolvet tappar vi framtidens sjukvård.

Under året har det blivit tydligt för mig att en vilja att hjälpa inte räcker när resurser saknas. Det är oroande vad detta sluttande plan kommer leda till, men säkert är att det oundvikligen kommer påverka den höga vårdkvalitet vi så stolt har kallat vår.