”Jag har haft världens bästa yrke”

Av Kristian Alm

Det började med ett stort bilintresse och ett slumpartat vikariat. Det resulterade i 40 år inom ambulansen. Och trots att Tomas Markebo nu fyller 70 finns engagemanget kvar.
– Jag har haft världens bästa yrke!

Vi samtalar över en kopp kaffe i huset vid foten av Forsbergen, med utsikt över Myraslätten och Rolfsån.
– Vi köpte det 1987. Det var skruttigt, men det var en dag i maj och ett stort körsbärsträd blommade i trädgården, så det påverkade väl att vi slog till. Vi fick totalrenovera och bygga till.
Men resultatet blev bra, och här har Tomas och Marika haft sin bas sedan dess. Nu är de två döttrarna utflugna och Tomas nyligen pensionerad.
Men engagemanget är fortfarande stort, det bränner till direkt när vi kommer på bristen på ambulanser i Kungsbacka.
– Vi har längst i Halland till hemsjukhuset, och bara två ambulanser på natten, precis som för 40 år sedan när befolkningen var hälften av idag.
Egentligen var det inte alls tänkt att Tomas skulle bli ambulansförare. Och verkligen inte i Kungsbacka.
– Min familj flyttade runt mycket i landet, men när jag började gymnasiet hamnade vi Säffle. Där trivdes jag bra, jag har mitt hjärta i Värmland.

Han gick naturvetenskaplig linje, fyllde sen på med teknik på vuxengymnasiet och blev en av de sista som fick kalla sig gymnasieingenjör. Men sen tog livet en oväntad bana.
– Efter lumpen fick jag sommarjobb som ambulansförare i Säffle! Jag var helt outbildad, jag fick en snabbkurs av syster Kerstin på akuten, och en runda i bilen med förstevaktmästaren, sen var det bara att börja köra. Jag tyckte det var fantastiskt kul, inte minst som bilar varit mitt intresse redan innan jag började prata. Att få köra snabbt med sirenen på...
I samma veva träffade han Marika, och den kärleken har hållit hela livet.
Nu följde några år med vikariat på inom sjukvården både i Göteborg och Säffle, och en kort period som ingenjör i Göteborg innan han insåg att ambulans ju var mycket roligare!
– 1982 fick jag så ett semestervik på ambulansen i Kungsbacka. Men vi hade planer på att flytta till Bohuslän där vi köpt en liten gård. Så 1984 började jag på den nystartade ambulansstationen i Tanumshede. Men fick sparken efter bara fyra månaders provanställning. Jag är fortfarande upprörd över det.Det handlade inte om misskötsel utan om missförstånd. Tomas engagerade sig i den nya stationen, men för mycket, tyckte chefen som kände sig förbigången och avslutade kontraktet.
– Då började jag plugga till sjuksköterska och under den tiden fick jag fast tjänst på ambulansen i Kungsbacka.
Det har varit en otrolig utveckling under hans tid, från att mest ha varit chaufförer som skjutsade sjuka och skadade, till högteknologisk vård med bland annat nya läkemedel, EKG-tagning och hjärtstartare direkt på plats i bilen. Tomas har hela tiden bejakat och drivit utvecklingen och 1997 blev han specialsjuksköterska.
Han har trivts otroligt bra, trots stress och tuffa situationer.
– Jag har aldrig mått dåligt av mitt jobb. Det är få obehagliga saker som stannat i minnet, och jag har haft fantastiska arbetskamrater där vi gett varandra stöd.

Kul saker då? Tomas funderar lite.
– Jag tänker på ett fall som visar hur tekniken gått framåt. Vi kom till Närakuten där en man i 40-årsåldern hade hjärtinfarkt. När vi bar in honom i bilen krampade han och hjärtat stannade. Det tar väl tre sekunder för mig att gå runt och få igång defibrillatorn. Pouff och så tittar han upp. När jag fått kontakt med sjukhuset kunde han själv ta telefonen och berätta om sitt hälsotillstånd!
Och det finns ju de mer absurda händelserna:
– Vi fick larm om suicid, ”någon som har hängt sig”. Det var en sen kväll i Gällinge. Vid vår ankomst slår käglan från fjärrljusen rakt mot en kropp hängd i en björk bredvid vägen, klädd i blå overall, stora gummistövlar och arbetshandskar. När vi ser det mycket fula ansiktet är det uppenbart att det är en docka, kläderna är fyllda med halm. Det var mycket välgjort. Vi tog den med oss och döpte den till Gällinge-Evald efter dagens namnsdag. Det skulle idag väl närmast kallas blåljussabotage och vara straffbart.
Från full fart till att bli pensionär då?
– Det har varit enklare än jag trodde. Jag har kvar en del kurser i hjärt-lungräddning som jag alltid varit engagerad i, men annars saknar jag inte jobbet så mycket. Jo, kamratskapet, och så att jag inte hann med att få jobba i den nya, rymliga bilen vi fått. Jag har hela tiden jobbat i ett vansinnigt trångt och opraktiskt arbetsutrymme. Och covidtiden saknar jag inte – skyddsutrustning, visir och förkläden som hela tiden blåste upp i ansiktet...
Nu blir tempot lugnare.
– Vi har lite funderingar på att renovera och bygga om. Och så blir det en del turer med motorcykeln. Marika är intresserad av trädgården, men det är inte jag. Inte än i alla fall.



Tomas Markebo
Aktuell: Fyller 70 den 13 januari
Jobb: Pensionerad ambulanssjuksköterska
Familj: Frun Marika och två vuxna döttrar
Bor: I Forsbergen
Hobby: Motorcyklar