Digital istid

Förutom förra årets två inledande krönikor (Vi är dödens och Corona non grata) har jag försökt att inte ta upp covid i spalten men nu är det oundvikligt. Jag hade turen… eller privilegiet att flytta till ett något större hus precis innan allt bröt ut. Ett större hus med ett extra rum som kunde bli kontor. Två veckor var första budet, två veckors hemmajobb. Två veckor som nu blivit ett drygt år.

Kontoret fick allteftersom ett höj- och sänkbart skrivbord och en snygg och inte allt för ergonomisk skrivbordsstol införskaffades. Eftersom en del av mitt arbete innebär att möta externa parter och inte bara trötta arbetskamrater så köpte jag framåt våren också en bra webbkamera och en helt okej mick. Framåt sommaren blev det en green screen. I höstas byggde jag en ljusrigg och hängde upp draperier för att få till en okej ljudbild. Jag rustade mig så sakteligen för en digital vinter. Så, här sitter jag nu och knappar. Dag ut och dag in. Vare sig det är för en krönika, för brödjobbet, eller bara för att umgås med vänner.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs rätt bra. Jag tycker om tiden jag tjänar på att slippa pendla, jag gillar teknik och smidiga lösningar. Att bygga min lilla kontorsstudio har faktiskt varit riktigt trevligt. Att dammsuga nätet efter roliga, smarta och smidiga digitala life-hacks har underlättat mycket i det som var vardag. Den påtvingade digitaliseringen har tillgängliggjort en mängd verktyg och lösningar som många av oss inte ens visste fanns.

Och det är väl ungefär där någonstans som skon klämmer. Vi översköljs av tekniska lösningar och genierna som konstruerar dem är så oerhört smarta, insatta och kunniga att de glömt hur de ska kommunicera detta till användarna. Jag skulle kalla mig själv en avancerad användare av teknik, någonstans bland de övre tio procenten när det gäller vanligt folk. Allt oftare ser jag dock tekniska lösningar som är korkat avancerade, där de enkla lösningarna har förbisetts eller valts bort.

För att digitaliseringen inte ska bli en vattendelare, en ny klassmarkör måste vi söka de enkla lösningarna. Engreppsblandaren för vattenkranar kom till som ett hjälpmedel, en särlösning. Ganska snabbt insåg både användare och tillverkare att engreppsblandaren var både billigare, mer hygienisk, och enklare för alla, funktionsnedsättning eller ej. Den blev norm. Ett gott exempel på så kallad universell utformning. Vi måste börja jaga efter de digitala engreppsblandarna för att inkludera alla i det digitala livet.

Tyvärr tror jag inte att det blir så på ett tag. För många är den digitala istiden här och det som såg ut att vara en demokratisering av tekniken har blivit ett hinder för demokratin.

(Den kursiverade texten har Ebba Grön skrivit)