Ni vet känslan när man inte finner ord. Man vill beskriva men hittar inget sätt att göra det på.
Det mesta har sagts sedan pandemins början. Vi alla kan vid det här laget rabbla upp alla restriktioner utantill. En treåring kan det till och med bättre än en vuxen, att hålla avstånd är lika självklar som vintermörkret lägger sig ovanför oss.
Just i ett sånt mörker var jag på väg hem i bilen efter att ha handlat. När jag passerar gymmet upptäcker jag till min förvåning värsta gruppträningen. Svettigt flaxar de sina armar och ben åt alla håll, helt omedvetna om medicinska termer om smitta såsom dropp, aerosol, kluster etcetera.
Jag var tvungen att fokusera på vägen annars hade jag krockat in i någon! Borde jag ha parkerat och dunkat på fönstret och undrat vad i h-vete? Eller kanske klivit in och bråkat av mig lite corona-frustration, som jag har byggt upp? Med tre söner som bland annat vill till vänner, bio och simhall känner man sig ganska laddad!
Äh, jag får tänka om. Det kommer inte gå in i deras endorfinfyllda hjärnor, bara att köra vidare. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att undra hur många av dem som sedan gick in i mataffären? Ja, men ni vet en banan eller två efter träningen, hur fel kan det vara? Eller hur, ni som vägrar ställa in gruppträningar?!
Carl-Magnus Stolt berättar den dramatiska historien om Maconas förlisning
I en fruktansvärd storm i januari 1920 går ångfartyget Macona under på revet utanför Nidingen. 49 besättningsmän omkommer – bara en enda man överlever genom att klamra sig fast i masttoppen i vinterkylan. Nu berättar Frillesåsförfattaren Carl-Magnus Stolt den dramatiska historien.