Debatt: Hoppas att det gick bra för flickan på flaket

Tidig juni 2005 och det är student och skolavslutning i Kungsbacka, som jag snart bott ett och ett halvt år i. Jag är föräldraledig med min dotter E, 16 månader gammal och som jag är så stolt över. Jag står med barnvagnen på en solig Borgmästarebron och tittar på alla studentflak med sina förkortningar som glider förbi. Glädjeruset och framtidstron verkar omsluta hela stan och det är människor överallt. En fantastisk dag! Ytterligare ett flak åker över bron och jag får en kort ögonkontakt med en glädjehoppande tjej. Du tittar först på mig, sedan ner på min dotter i barnvagnen, pekar på henne och utropar högt, Snart är du där! Ditt utrop gick rakt in i mitt hjärta och satte sig för alltid. Än idag är jag inte riktigt säker på varför. Var det din gränslösa glädje, ostoppbara entusiasm eller att det kom rakt ur ditt hjärta? Jag har tänkt på det ögonblicket genom åren.

Juni 2024 och det är återigen student och sol. En fantastisk dag under en fantastisk vår och jag håller återigen på att spricka av stolthet. Gymnasiet, ett utbytesår och nu står min lilla E på ett av flaken och hoppar av glädje och framtidsdrömmar, precis som du gjorde 2005. Hela världen ligger framför min dotter och hennes kompisar och allt är möjligt! Hon och hennes vänner är lika ostoppbara som du var för 19 år sedan.

Jag undrar var du finns idag, Flickan på flaket? Jag hoppas att du står stark i världen och att de flesta av dina drömmar har gått i uppfyllelse. Du hade rätt. Vad fort det gick! Du är strax under 40 år nu och är mitt i livet, där jag var förra gången jag stod på bron. Nu ”står jag på bron” igen, fast denna gång på torget eftersom släpen inte passerar bron längre, och tittar glatt och stolt på flaken med sina förkortningar. Jag känner mig såklart äldre nu och har jag bott nästan halva mitt liv här, om jag avrundar generöst. Runt omkring mig står det föräldrar med barnvagnar som ska stå här på torget igen 2042, skrämmande tanke. Att titta tillbaka till 2005 känns som två ögonblick, att titta framåt till 2042 känns som science fiction. Konstigt. Flaken drar förbi, jag vinkar glatt och sedan åker vi hem till studentstöket och resten av livet. E ska ut i det stora äventyret och jag och familjen står som vanligt lite bakom och hjälper till när det behövs. Flickan på flaket, jag hoppas resten av din resa går lika bra, det ska den göra för E.

Pappan på bron, Stefan Petersson”