Debatt: De har rätt till ”skälig levnadsnivå”

Som vårdbehövande ska man få hjälp. Av Socialtjänstlagen framgår att kommunen har det ”yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver”.

I Norra Halland står att läsa 2024-01-19 om kommunens översyn av ”en skälig levnadsnivå”. Vård- och omsorgsnämnden anför att detta ska bidra till en ökad robusthet i systemet.

Hur kan minskad tillsyn främja hälsotillståndet hos brukare? Kommunen vill dra ner på kostnaderna, men hur ska förslaget kunna minska det faktiska vårdbehovet? Vad betyder detta för dem i ”hushållsgemenskapen” eller ”vänner med förmåga”?

Om anhörigas perspektiv står att läsa i Socialstyrelsens rapport från 2021: ”Anhöriga som vårdar eller stödjer någon de står nära – underlag till en nationell strategi”. Här framgår att anhöriga är ”beroende av att välfärdens insatser till den enskilde fungerar – det är en förutsättning för att deras egna insatser ska vara frivilliga och inte alltför omfattande”. Tydligt är att anhörigskapet medför konsekvenser – fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Med nuvarande goda insatser av hemtjänst kan min 91-åriga mor bo kvar hemma. (Bidrar själv med stöd minst 1-2 dagar/vecka.) Kommunen vinner mycket på hemmaboende för äldre jämfört med ett vårdboende.

Min mor och andra vårdbehövande har rätt till en ”skälig levnadsnivå” värd namnet. Förslaget att anhöriga också ska ta större ansvar visar på en bristande insikt om vad det innebär att ta hand om en person med vårdbehov.

Ansvarig nämnd bör även fråga sig varför personalen i omsorgen blir allt färre i förhållande till vårdbehövande. En par dagars ”praktik” hade sannolikt varit upplysande ur en rad perspektiv. Kanske hade man då på fullt allvar kunna ana konsekvenserna av förslaget?

Karin