Debatt: Hur får vi ett samhälle för alla?

Jag var på promenad med hunden och samtidigt som jag var på väg att gå hem ser jag en man komma gående med sin rullator som är full med en massa personliga föremål. Han ropar till som om han vill prata med mig, jag stannar till och väntar på honom.

Han var helt ensam på vägen, vilket gjorde mig orolig, var kom han ifrån och vart skulle han?

– Vart är du på väg? frågar jag.

– Jag vet inte, svarar han. Till Bukärr tror jag men där var det inte någon. Det var tomt.

– Ska du till det nya hemmet?

– Jag tror det.

– Gå rakt fram så kommer du dit. Han tittar framåt och säger:

– Till kyrkan där framme?

– Nej, titta en gång till så ser du huset där framme.

– Ja, där ser jag, säger han och går vidare.

Hans förvirring gör att jag sakta går efter honom och ser att han kommer fram till dörren där det står två bilar från Eksta utanför ingången. Jag utgår från att de öppnar dörren åt honom.

När jag kommer hem tar jag min bil och åker till Bukärrsgården för att se om jag kan hitta någon person som kan berätta om den ensamme mannen. Var kom han ifrån, var bodde han?

Men jag hittar inte någon dörr som är öppen. Däremot finns ett telefonnummer på en dörr. Detta nummer ringer jag. Det svarar en röst som säger att man tagit emot mannen som fått komma in.

Egentligen skulle min oro vara slut men hur kan något sådant hända här och nu?

Jag mötte en verklighet som skrämmer mig, i morgon kan det vara min tur.

Hur hade han ensam tagit sig dit, där han var? Var kom han ifrån? Vad hade kunnat hända om vi inte träffats? Hur skapar vi trygghet för våra äldre blir min fråga och hur får vi ett samhälle för alla?

Jo, om vi ibland lyssnar på varandra.