Krönika: Sikta på en tia

Av Richard Forsberg

Jag är den första att applådera det papperslösa samhällets triumf. Den sista större bastionen som föll var nog när förskolan skaffade app. Jag blir lite lycklig över plinget i min telefon när jag ser att min dotter har checkats ut eller när det kommer en liverapport från dagens äventyr i skogen. Jag blir förvisso tokig när förskolepersonalen använder appen för att fota ett A4 som hänger på dörren redo att fyllas i. Kriget är inte vunnet än, men som sagt, de flesta stora slag har stått.

I ett fall är jag dock en femtekolonnare. En smutsig förrädare i Metaverse. Mitt Stay-behind gäller kokboken. Till vardags swipar jag mig gärna mellan Ica, Mitt Kök och Arlas appar. Jag arbetar mer än gärna utifrån recept. Mat som kan tillagas utan instruktion är per definition för simpel för min gom och något jag gärna undviker att mata mina barn med (Hur de där korvätande gökungarna ställer sig till min inställning i frågan kan vi ta en annan gång). Jag gillar lättheten. Speciellt hur vår digitala veckomeny så sömlöst skapar inköpslistor. Vilka med näst intill spöklig exakthet visar mjölkens GPS-position på Ica. Men när det verkligen gäller, när det är allvar. Vid de tillfällen då knivarna vässas skarpa, när de tunga stekpannorna ska användas och de otypliga, svårdiskade men ack så snygga skärbrädorna baxas fram. Då är det papper som gäller. Att planera en middag genom att bläddra i en fint komponerad kokbok är min terapi. Och nu till vad den här krönikan faktiskt ska handla om. Det om en kokbok, som lärt mig handskas med livet.

Så, julen stundar. Stress, ångest och komplex. Oavsett vad du förmedlar på Instagram så vet jag. Ingen vuxen människa med någon form av ansvarstagande inför julen kan älska högtiden till 100 procent (Nej, att endast ta hand om uttaget hos Glasbanken räknas inte som ansvarsområde) Detsamma gäller nog det mesta som kräver någon form av prestation. Speciellt om prestationen ska kombineras med någon form av tradition/mission/hormon/vision/passion/relation.

För nog snart ett decennium sedan fick jag en julklapp, av mor eller svärmor, jag minns faktiskt inte. Kanske var det den bästa gåvan någonsin. En kokbok med det lite töntiga och medelklass-osande namnet ”Lördagkväll” skriven av en Håkan Larsson (Känd från klassiska kokböcker så som ”Fredagkväll” samt ”Sommarkväll”) Det som gör att den här boken står ut bland andra kokböcker på temat kväll är något som författaren kallar, det inte helt supersexiga namnet ”Larsons Menyguide”. I denna guide har han poängsatt alla recept från 1 till 5 i två kategorier: Mättnad och arbetsinsats. Målet är att landa på runt 10 poäng i båda kategorierna när du komponerar din meny. Ergo, kör du en klassisk trerätters så leta efter treor och lägg en extra poäng på förrätten eftersom den alltid är godast. Skippar du efterrätten så gör du såklart en klassisk 4-4-2. Två matiga förrätter med nått lite lättare till huvudrätt. Ni hänger med. Mättnad och arbetsinsats. Vi siktar på en tia.

Det som gör det hela så fantastiskt är ju att den här metoden går att applicera på hela livet. Oavsett om du ska förbereda en skolutflykt, ett bröllop, en musikal. I stort sett vilket projekt som helst mår bra av avvägningar. Naturligtvis, ibland kan det fresta att gå för 15. Blåsa skiten ur det bara. Få publiken eller deltagarna att tappa hakan. Problemet är att det sällan blir särskilt bra. Finesserna syns inte när du gasar fullt, det finns inte tid för eftertanke, för andhämtning, för återhämtning. Och inte minst, du kommer förväntas göra om det igen, och igen, och igen.

Så, för att inte brinna upp, för att faktiskt känna lite julstämning nästa vecka, för att kunna känna något alls veckorna efter det. Slappna av, gör upp en plan, väg dina beslut gör en riskbedömning och granska dina ansvar. Bromsa lite, det blir gott nog.

Sikta på en tia.