Krönika: 30 år - åldersnoja eller nostalgi?

Av Johanna Simonsson

Jag föddes klockan 07:55 på morgonen den 6 september 1992. För en vecka sedan fyllde jag alltså 30 år. Klockan 08:05 ringde första samtalet med visslande gratulationer. Men sen kommer den konstanta frågan - hur känns det? Det korta svaret: Det känns precis som för tio minuter sedan, när jag fortfarande var 29 år.

Utöver den outhärdliga frågan är det också något nytt med denna födelsedagen. En ny återkommande fråga är: har åldersnojan kickat in? Åldersnoja? För att jag lämnar de väldigt roliga men också kämpiga 20-åren bakom mig? Verkligen inte. En tid präglad av beslutsångest för framtiden, ströjobb och knapert studentliv.

Men när jag ser tillbaka på människor i min omgivning som redan passerat det 30-åriga åldersträcket inser jag att det faktiskt följts av en åldersnoja i många fall. I nästan ren protest börjar jag google på saker som ändras när man fyller trettio. Efter en stunds slappt sökande hittar jag bara att mitt tandvårdsbidrag nu halveras. Men snabbt dyker det istället upp: allt man borde ha gjort innan man fyller trettio. Jag ska både ha bott utomlands och gått på festival.

Snart kommer man också in på allt man måste börja med vid 30 års ålder. Det är tydligen dags att pensionsspara, köpa ett hus och boka en hälsokontroll. Jag får tydligen inte säga saker som “vuxenpoäng” eller äta skräpmat längre. De dagarna ska nu vara förbi.

Under kvällen firade jag in det nya årtiondet i mitt liv med familjen. Min mamma hade skrivit ett långt, fint rim om hur jag var som barn och tonåring in i vuxenlivet. En memoar över mitt liv och min utveckling. Någonstans när hon pratade om mina barndomsvänner, min korta tid som ballerina och våra resor smög sig en liten tår fram.

Som om inte det räckte så fick jag i födelsedagspresent en saxofon. Mellan åldern nio till elva spenderade jag nästan all min vakna tid med blåsinstumentet. Minnet kom tillbaka förvånansvärt snabbt när jag började sätta ihop den. Tills jag skulle få den att låta. Jag kunde inte för mitt liv få den att ge ifrån sig ens ett litet, litet skräll av den dova stämman. Jag blåste tills jag nästan blev blå - men ut kom då inget ljud.

Efter kvällens slut smög sig nästan åldersnoja på. Borde jag ha gjort mer innan jag fyllt trettio? Men kanske är det inte åldersnoja utan nostalgi. När man blir påmind och tänker tillbaka på sitt liv väcker det kanske känslor som både är jobbiga och hemskt underbara. Nu behöver jag åtminstone inte spekulera mer fören nästa jubileum - om tio år. Sen är det rätt mysigt att bli firad - även om det då ingår påtvingad åldersnoja och den ihärdiga frågan: hur känns det?