24 Juni 2021 15:00 | Lena Andersson

Vilka är vi om vi inte arbetar? Varför tycks yrke vara så tätt sammankopplat med vår identitet?

Det tråkigaste som finns är väl att gå på fest och träffa nya människor som bara talar om sitt jobb och frågar vad en själv gör. Som om det inte finns något annat samtalsämne. Vad som helst, tänker jag, men inte jobb.

När jag tidigare arbetade som frilansjournalist brukade jag bli speciellt utfrågad. Det var som om nyfikenheten inte visste några gränser över vad en frilansjournalist kunde hitta på om dagarna. Hur var det att jobba hemma? Hur gick det med disciplinen? Kunde jag klara deadlines och låta bli lösgodiset?

Men nu under pandemin när allt fler har börjat att jobba hemifrån kommer dessa frågor kanske inte att ställas lika ofta. Fast tänk om jag säger att jag är arbetslös. Är jag då plötsligt inte lika intressant?

Det känns ibland som att det är något skamfyllt över att vara arbetslös, som att det finns olika samhällsklasser och att de som har jobb upplevs som lite bättre.

En gång var jag på ett företagscenter där det var meningen att arbetslösa och arbetsgivare skulle mingla med varandra. Jag var där som reporter och det märktes snabbt att de som var arbetsgivare utstrålande självförtroende, hade på sig fina kläder, skrattade och ville mer än gärna vara med på bild.

De som var arbetslösa ville däremot inte synas på bild. De var gråa och skygga och ville inte uppge sitt namn när jag citerade dem i tidningen.

Som arbetslös är det lätt att skuldbelägga sig själv. Är jag så dålig att jag inte får något jobb? Duger jag inte?

Men vi måste vila i att vi har ett människovärde, oavsett arbetslöshet eller inte.

Vi är inte vårt jobb, utan så mycket mer.

Läs fler krönikor här