Trots svår psykisk sjukdom får Anna ingen hjälp

Sedan tonåren har Anna varit psykiskt sjuk utan att få någon hjälp av vården. Istället för en utredning har läkarna bara höjt dosen på hennes antidepressiva medicin, och fyllt i nya korttidssjukskrivningar. Nu orkar hon inte mer. Foto: Caroline Holmgren Anna har levt med svår psykisk ohälsa sedan hon var åtta år. Men det senaste halvåret har varit ett rent helvete för henne. Trots starka självmordstankar får hon ingen hjälp av specialistvården. – Jag existerar. Men jag har inget liv, säger hon. För Anna började ångesten redan vid åtta års ålder. Barndomen var traumatiskt men då kunde hon inte sätta fingret på vad hon kände. Vid 18-årsålder blev det ohållbart, då hade hon panikångestattacker, overklighetskänslor, social fobi, tvångstankar och generell ångest. Men istället för en utredning fick hon bara antidepressiv medicin utskrivet. I dag är hon strax över 30 år och har fortfarande inte fått någon hjälp från psykiatrin. – Jag försöker fokusera på att jag lever. Men just nu har jag inget liv. Jag existerar bara. Jag orkar inte mer, berättar hon. Det var i december förra året som hennes kropp började lägga av. Då hade hennes fysiska tillstånd blivit allt sämre och hon hade drabbats av ansiktsförlamning. På en läkares inrådan satte de ut hennes antidepressiva på grund av de fysiska besvären. Resultatet av att hon slutade med medicinen blev en konstant dödsångest och hon visste inte om hon skulle överleva. Hennes närmaste anhöriga fick turas om att vakta henne för att hon inte skulle ta sitt liv. Och de suicidala tankarna är ständigt närvarande. En dag i februari var Anna så dålig att hennes vän körde henne till psykakuten. Hon fick ny medicin och en tid hos psykologen. På vårdcentralen konstaterade Annas läkare att de inte kunde hjälpa henne – hon var för sjuk. En remiss skickades istället till Tinamottagningen (privat vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning) och Vuxenpsykiatrimottagningen, VPM, i Kungsbacka. Tinamottagningen hänvisade de till remisstopp men hos VMP fick Anna en tid efter tre månader där hon förklarade att hon inte ville leva längre. Men svaret hon fick var att de inte ville ta in henne utan hänvisade till att det var närsjukvårdens jobb. – Min läkare har sagt att han inte har tillräcklig kompetens för att behandla mig. De är lika frustrerade som jag över situationen, säger hon. Orolig för Annas hälsa skrev hennes läkaren på vårdcentralen ånyo en, mer utförlig, remiss till VPM om att närsjukvården inte kan hjälpa Anna eftersom hennes depression har försämrats betydligt och är djupt rotad sedan barndomen, och att hon behöver specialistvården. Men svaret kvarstod – Anna är inte tillräckligt sjuk för att få hjälp. Norra Halland berättar om fallet Anna för Aslak Iversens, verksamhetschef på psykiatriska öppenvården i Halland. Han förklarar att han inte kan uttala sig om enskilda fall, men att det finns förbättringsområden. – Misstag kan ibland ske. Men där kan vi bli bättre koordinerade med närsjukvården. Vi vill minimera risken att någon faller mellan stolarna och vi jobbar hårt med att motverka det. Vi jobbar med det både i regionala projekt och lokal samverkan. Koordinering mellan enheter är en stor utmaning för vården, säger han och fortsätter: – Målet är inte att så många som möjligt ska in i psykiatrin. Men om närsjukvården inte känner sig trygga kanske vi behöver stötta upp så att de kan behålla de patienter de är osäkra på. En patient har självmordstankar och bollas bara runt, vems ansvar är det? – De patienterna tar vi hand om, det är min uppfattning. De med svåra besvär på grund av psykiatrisk sjukdom ska inte bollas runt. Allvarlig psykiatrisk sjukdom är vårt ansvar. Anna upplever att hon inte fått någon hjälp, vad kan du ge för råd? – Om man är missnöjd med ett bemötande eller medicinska beslut ska man vända sig till patientnämnden som då gör en granskning, om man misstänker en felbedömning. I dag har Anna fortfarande inte fått någon hjälp eller utredning hos psykiatrin. Utan anhöriga som kämpar för henne hade hon aldrig överlevt, menar hon. – Jag känner inget hopp längre. Det är som att jag gett upp. Jag försöker förlika mig med att detta är mitt liv nu, men jag känner mig så ensam, säger hon. Fotnot: Anna heter egentligen något annat. Detta är inte den fullständiga versionen av artikeln. Läs hela i Norra Hallands papperstidning.  Skaffa Norra Hallands app här Vårdavtalet lyder: Vårdenheten ska ha god tillgänglighet och erbjuda vård skyndsamt då medicinskt behov föreligger. Om patienter som valt vårdenheten inte kan tas om hand inom vårdgarantins gränser ska dessa få hjälp att kontakta vårdgarantiservice och dessutom ska vårdvalförvaltningen meddelas omedelbart. Vidare åtgärder planeras av leverantören och vårdvalsförvaltningen i samråd. Källa: Region Halland