Vi lånar konsthallen en stund för att Elisabeth Nilsson ska få utrymme och luft till sitt cellospel.

FOTO: Kristian Alm

I alla fall om man är cellist och årets kulturpristagare.

Musikhögskolestudenten Elisabeth Nilsson är en av två som fick kulturpriset i Kungsbacka (den andra var konstnären Charlotte Foureaux).

– Jag är född i Kungsbacka, sen flyttade familjen till Göteborg, men för två år sedan blev det Kungsbacka igen, konstaterar 21-åriga Elisabeth.

Hon valde att hänga med mamma och pappa i flytten. Lite bekvämt när man fortfarande är fattig student som sliter hårt med studierna. Pappa Magnus förresten, han är klarinettlärare på Kulturskolan i Kungsbacka.

– Ja, jag har vuxit upp med musik, och det var väl mamma och pappa som valde just cello egentligen. Det hade nog varit roligt med vilket instrument som helst, men nu blev det cello, och det är jag väldigt nöjd med.

Hon menar att det beror mycket på läraren Petra Hellquist som driver celloskolan Linnéstråket i Göteborg.

– En fantastisk pedagog som fick spelandet att bli roligt, det är helt avgörande, annars kanske jag tröttnat.

 Efter gymnasiet lyckades Elisabeth Nilsson bli antagen till musikerlinjen på Musikhögskolan i Göteborg men tog först ett sabbatsår. Nu är hon halvvägs igenom den treåriga utbildningen och har Claes Gunnarsson i Göteborgs symfoniker som sin cellolärare.

– Om jag tidigare inte var helt säker på att cello var det jag skulle syssla med, så är jag det nu. Att bara få ägna sig åt musik har fått det att klarna, att bli självklart.

Men även om det är lustfyllt, är det också stentufft. Flera timmars egenrepetition varje dag, ensemblespel, orkestrar, cellolektioner, musikteori….

Veckan är välfylld och kraven höga. Men det krävs.

– Jag vill gärna bli orkestermusiker, men nivån har höjts de senaste åren, det är många utländska musiker som också slåss om jobben.

Elisabeth är glad för kulturpriset.

– Ja, det behövs uppmuntran ibland, när man bara kämpar på med spelandet.

Vad ska pengarna gå till?

– En fransk 1800-talsstråke! Ägaren finns i Köpenhamn, men jag har den till låns just nu och jag tycker mycket om den för att den har ett väldigt annorlunda sound.

Elisabeths cello är relativt nytillverkad, men det är klart att hon som många andra stråkmusiker drömmer om att få spela på någon av de stora mästarnas instrument.

– Ja, det hade varit fantastiskt. Jag har provat en sån där 17-miljonerscello, och det är verkligen skillnad. Klangen djupnar, det är som om träet i stråkinstrument mognar med åren.

Om du fick biljett till valfri artist?

– Oj, det finns så många. Men jag skulle nog ändå välja min stora idol, den argentinska cellisten Sol Gabetta.