Det har varit ett bra år för grabbarna i Kungsbacka judo. Här från vänster: Adam Hallén, Anders Stenman och Hugo Trommestad. Foto: Caroline Holmgren
Tävlingssäsongen är slut för i år. Pallplaceringarna har rullat in. Men glädjen för judokillarna finns inte bara i att slå motståndarna i mattan – utan framför allt i gemenskapen.
JUDO. Det har blivit lite av ett medaljregn över två av Kungsbacka judos medlemmar under året, både i klubbtävlingar och större mästerskap. Av 20 tävlingar har Hugo Trommestad fått pallplaceringar på alla utom tre tävlingar och Adam Hallén på alla utom en.
Båda är med i Kungsbacka judos elitsatsningsgrupp, där de får specialträning av Philip Beck. Sedan i somras tränar de även tillsammans med jämnårige Anders Stenman, som kom till klubben från Varbergs judoklubb.
– Det var då det började lossna för mig. Jag ville ha energin. Innan var det nästan alltid bara jag, min pappa och bror på alla tävlingar, säger Anders Stenman.
"Vi har alltid varandra"
Trots att trion följs åt på träningar och tävlingar, blir det aldrig någon inbördes konkurrens. Dels för att de tävlar i olika viktklasser, men främst för att de är lagkamrater.
– Vi har alltid varandra. Vi stöttar och peppar varandra, säger Adam Hallén och Anders Stenman håller med.
– Det var det jag saknade i Varberg. Jag hade ingen att värma upp med, men nu har jag klubbkamrater, säger han.
Att det var kampsport som gällde visste trion tidigt.
– Vi tävlar mycket och lär känna massa folk i hela landet, det är roligt, säger Adam Hallén.
– Ja även om det är en individuell sport så är det mycket lagkänsla. På tävlingar går man efter och säger ”bra jobbat” till den andra man tävlat mot, man är mer vänner, fyller Anders Stenman i.
Läs reportaget i sin helhet i fredagens tidning.
Drönarlarm tvingade tåget att utrymmas fem gånger • Besökte hemliga platser • ”Min fru tyckte inte om att jag skulle åka”
74 medaljer på två tävlingar
Deras yngsta dotter lever med en sällsynt genetisk avvikelse som bland annat inneburit att hon har haft svårt att lära sig gå och prata. Nu har föräldrarna startat en insamling för att kunna finansiera en assistanshund. – Jag tror att det hade gett henne så mycket och tagit bort mycket oro och stress, säger Pernilla Skantz.



