19 Juli 2019 08:10 | Louis Herrey

Min fru och jag var på Laleh-konsert i Varberg. Efter framförandet av den magiska ”En stund på jorden” berättade Laleh för publiken om hennes samtal med sin döende mor. Texten från sången hade sitt ursprung i det samtalet. ”Jag fick hålla dig i handen när du fick lämna dina drömmar och försonas sen med tiden. Jag fick se dig tacka livet trots allt. Nu kan vi säga att vi har varit på jorden. Säga, jag var där…”



Vi rördes alla av orden, inklusive familjen som stod framför oss. Sonen, som var omkring 15 år, såg att hans mamma grät. Utan att tveka la han sin arm om hennes axel och drog henne tätt intill sig. Då grät hon ännu mer. Men det var glädjetårar. Jag såg att hon var tacksam. Tacksam för sitt liv. Tacksam att få vara mamma. Inga ord utbyttes mellan dem, men när deras blickar möttes såg jag att de känslor av tacksamhet hon utstrålade ekade lika starkt hos sonen.



Det var en kort och förmodligen ingen livsavgörande händelse, vare sig för mig eller för denna familj. Eller var det det? Det fick mig i alla fall att tänka till. Det fanns godhet här. Och när jag såg mig omkring upptäckte jag andra familjer, par och vänner som utstrålade samma sak - för att inte tala om artisten på scenen. Alla fick de uppleva en stund av ömhet och godhet. Och är det inte dessa små ögonblick som är av störst betydelse? Som vi måste hålla fast vid för att överleva.



Jag ville skriva detta för att jag är så trött. Trött på att vara ”programmerad” av samhället att se det mörka i livet och det dåliga som andra gör. Jag saknar godhet. Inte att det inte finns, men för att det är så svårt att upptäcka ibland. Se bara på tv-nyheterna. Vi borde döpa om dem till ”Dåliga nyheter”, eftersom det är det som tycks stå i fokus.



Att det är lättare att se människors sämre sidor än de goda är något vi alla måste kämpa med. Personligen, efter Varberg bestämde jag mig att ändra på detta hos mig själv. För hur skulle jag med gott samvete kunna se andra på ett sätt som jag själv inte ville bli sedd.



Så jag bestämde mig för att göra ett enkelt experiment. Ingen Rocket Science precis, men jag ville bara se om jag med en blandad dos av viljestyrka och empati kunde upptäcka en godare sida hos människor än vad jag tidigare sett.



Och gissa vad? Ett mirakel skedde. Över en natt blev folk i min omgivning mycket snällare mot mig (tänka sig!). Och dagligen har jag få se liknande det jag upplevde i Varberg, att människor och familjer trivs tillsammans, att de vill att relationerna ska fungera.



Jag är självfallet inte okunnig om de problem som finns omkring oss. För vissa är livet långt annat än en mysig familjestund i solnedgången framför en skönsjungande Laleh. Men trots det, jag vill tro att de flesta människor i grund och botten är goda. Jag är bara osäker på om de vet om det själva. Att de är goda, alltså.



Jag har inte svaret på livets alla frågor och problem, men om du och jag kan ge varandra några goda råd på vägen kanske vi kommer att klara oss bättre. Här är mitt enkla råd: Låt oss sluta definiera varandra efter våra dåliga egenskaper och istället söka efter det goda. Och när vi hittar det, låt oss berätta det för varandra.



Och en sista sak. Laleh avslutade sin konsert med sången ”Tack förlåt”. De orden fungerar ganska bra också.