Räkna med bråk
Det är alltid bra att lära nytt tycker jag, packade min väska, äntrade tåget och drog i väg till journalisternas fortbildningsinstitut på nybörjarkurs. I en vecka skulle det nu drillas och övas. I excel.
Kollegerna var lätt frågande redan innan, vad skulle jag med det till? Själv svarade jag kaxigt att datajournalistik är det nya stora! Att samla gigantiska material, samköra och hitta de små beståndsdelarna, tuvan som kan välta det stora lasset.
Och visst är det så, Panamadokumenten som läckes för några år sedan var till exempel ett ypperligt exempel på vad som går att hitta med rätt metod. Och i ärlighetens namn gällde väl kollegernas undran mer min fallenhet än metoden som sådan…
Flera av oss här på redaktionen har jobbat ihop i många år. Det innebär att vi har hunnit lära känna varandra rätt väl, diverse egenheter och (håll i er nu!) svagheter.
När den tiden en gång begav sig, valde jag humanistisk linje på gymnasiet. Humanistisk utmärktes av två grejer, lite mer språk och inte minst, bara ett år matte, istället för tre. Samtidigt har jag egenheten att ta mig an journalistiska jobb där jag behöver räkna saker. Tillfällena genom åren har varit många, när jag halvvägs igenom en granskning fått ett utbrott, ylat frustrerat och kastat grejer omkring mig. För att förtydliga, grejer brukar vara pennor. Det får man.
Tre timmar in på kursen började jag titta i kors. Formler och uträkningar och jaha, ibland kan man behöva göra ett eget skript. Vad är ens skript?! Ett litet egengjort program, visade det sig. Sedan vidare till sortering i pivottabeller och korsreferenser i egenbyggda databaser.
Dag fyra var jag så frustrerad att jag grät över mitt tangentbord. Helst hade jag velat kasta både pennor och inte minst dator omkring mig, men anade att det kanske vore att utsätta kurskamraterna för lite väl mycket ostrukturerad dramatik.
Väl tillbaka på jobbet flinade kollegerna mest åt mig, när jag inlevelsefullt berättade om mina vedermödor, för att slutligen tala om att jag minsann inte tänker räkna några grejer igen. Någonsin. Tyvärr känner de mig. De vet att jag plötsligt kommer att sitta där med massa siffror, kludda ner olika uträkningar i mitt anteckningsblock och att det då är bäst att ducka när pennorna börjar vina. För jo. Det kommer att ske utan excel.