27 Oktober 2017 16:30 | Louis Herrey

Metoo-kampanjen. Alla pratar om den. Jag tycker det är underbart. Jag tycker det är fruktansvärt. Underbart för att detta problem äntligen kommer upp till ytan. Fruktansvärt att veta att så många kvinnor har drabbats av sexuella övergrepp.

Överallt ljuder budskapen: ”Nu räcker det! Alla måste säga ifrån! Fler män borde höja sina röster!” Jag håller verkligen med. Och jag är en av de män som gärna höjer min röst. Men vad är det vi ska säga? Är det tillräckligt att bara ropa: ”Nu räcker det!” Eller finns det något mer?

Jag tror #metoo-kampanjen har missat något. Den riktar det mesta av sin energi på att försöka lindra symtomen, men i stort sätt ignorera sjukdomen. Om symtomen är mäns dåliga uppförande, vad är då sjukdomen? Jag skulle vilja kalla den för Playboy-sjukan. 

Låt mig förklara. Tidigare generationer var uppenbarligen sexistiska; kvinnan stod underordnad mannen. Men nu, efter år av upplysning och jämställdhetsarbete ser det väl annorlunda ut? På vissa plan, kanske, men kvinnan tycks fortfarande vara underställd mannen. Se dig bara omkring. Du ser en Harvey Weinstein och en mångfald mediarepresentanter (där flera är ordentligt nervösa just nu). Du ser världens mäktigaste politiker som gärna ”grab them by their pussy”. Listan på maktens män kan göras lång, och de har en väl ifylld CV med sexuella övergrepp. 

Men det är mer än så. Det är hela den kultur vi lever i. In i våra vardagsrum hälsar Hollywood på, med en kvinnobild som knappast stärker jämställdheten, för att inte tala om porrindustrin som reducerar kvinnan till en köttbit. Stora klädkedjor säljer sex som varumärke med ledord som kort, tight och genomskinligt. På klubbarna tafsas det. I omklädningsrummen skryts det. Och musiken. Samma dag som #metoo-kampanjen lanserades var jag på gymmet. Från högtalaren hör jag en rappare som skryter med att han ”kommer över hela hennes ansikte”. Gymmet är fullt med män och kvinnor, men ingen lyfter på ögonbrynen. Och så vidare.

Är det inte detta som är problemet? Å ena sidan upprörs vi, med all rätta, av de sexuella trakasserier som sker. Men å andra sidan stödjer vi – eller är som bäst likgiltiga inför – den kultur som föder självaste sjukdomen vi behöver bota.

Är det inte ironiskt att just som Weinstein-affären uppdagades dog Playboy-ikonen Hugh Heffner, han som personifierar självaste sjukdomen. Hans önskan gick i uppfyllelse. Han, och många med honom, ville ha en värld med fri kärlek och sexualitet. Men vi blev lurade. För resultatet av denna vision blev en värld där kvinnor behandlas som leksaker. Och fri kärlek ska vi inte tala om. Snarare en värld fri från ömsesidig kärlek. 

Så vad ska vi göra? För mig är det tydligt: Vi måste säga nej! Inte bara till det dåliga beteendet, men också till den kultur som föder det dåliga beteendet. För precis som vi män måste respektera ett nej från kvinnor måste vi respektera oss själva tillräckligt mycket genom att säga nej till allt det vi ser eller hör som ställer kvinnan i dåligt ljus. Klicka bort, byt
kanal, gå därifrån. Bojkotta allt som utnyttjar kvinnor eller ringaktar deras värde. Om du börjar kommer andra att följa. Skicka vidare.